Vi betalar än en gång och går sedan den nu nästan hemvana vägen mot hotellet. Jag insisterar på att vi skall ta en liten titt på kyrkan, som jag sett i kvarteret bortom hotellet. Då vi kommer fram ser jag ingen naturlig dörr. Vi går runt hörnet och där finns bara en mörk gränd med mörka stenfasader. Det verkar inte finnas någon ingång och vi hittar ingen information så vi går tillbaka till hotellet.
I receptionen står den unga slanka mannen kvar. Jag frågar honom om den gamla kyrkan, men han förklarar att det inte är en kyrka längre utan en privatskola. Nog är det märkligt att de har så många kyrkor i stan att de inte ens är i bruk längre. På de flesta andra håll i världen skulle de komma högt upp på listan över lokala sevärdheter.
I början av förra millenniet satsade de enorma summor på dessa byggen. Inkomsterna var då inte så stora, och kyrkbyggena kunde ju hålla på under flera hundra år. Nu verkar man inte ens ha råd med att underhålla alla de gamla vackra byggnaderna.
Helena får gå till rummet och vila benen medan jag går efter bilen. Det blir en retur förbi restaurangerna, nedför trappan med det lilla porlande vattenfallet och gången förbi van Gogh-parken. Tänk att jag inte lade märke till parken i går kväll i skymningen. Sedan sneddar jag över gatan och går in i parkeringshuset. Jag har tur med att hitta bilen nästan direkt igen trots att nästan alla bilar är små och många är blå. Jag kör ut ur parkeringshuset och svänger sedan ut på Boulevard des Lices. Trafiken är tät och jag följer den. Jag ser plötsligt en gammal ringmur, som tydligen går runt gamla stan. Den svänger av och jag kan ta till vänster. Efter ett tag kommer en lämplig inkörsport in i gamla staden. Nu är jag i den motsatta änden av gamla stan, men det känns ändå lätt att orientera sig. När jag kommer in i gamla stan ser jag en stor och vacker fasadmålning. På gehör kör jag till vänster och jag märker även att gatan lutar lite uppåt. Så ser jag Arenan och vet att jag är nära. Skyltarna tvingar mig att köra medsols runt den höga arenan. Det är en smal gränd, men det är inte mycket trafik. Så när jag skall svänga till höger mot hotellet så märker jag att den smala gränden blir enkelriktad i fel riktning. Dumt av den. Nåja, vad kan man göra? Att hitta den rätta vägen tar nog lång tid som vanligt. Eftersom jag har god sikt framåt och det är liten trafik, så bestämmer jag mig för att fortsätta. Jag möter bara en bil och då kör jag till vänster och parkerar för att släppa fram den mötande bilen, som ju kör i rätt riktning. Tre kvarter senare är jag oskadd vid hotellet. Frun står redan och väntar otåligt.
Nu skall vi nämligen fara till en av hennes favoriter, den gamla kyrkogården. Den kyrkogården, som användes redan av fenicierna, grekerna, kelterna och romarna innan den sedan togs i bruk för de kristna helgonen. Det berättas att rika män lät sända sina kistor tillsammans med guldmynt ner längs Rhône i hopp om att dödgrävarna skulle finna en sista viloplats för dem. Hur många lik, som hamnade i Rhône efter ett rån berättar ingen legend.
Jag kör ner längs en gränd för att nå ringvägen, då jag plötsligt ser en öppen dörr till en gammal kyrka. Den ser spännande ut, så vi bestämmer oss att se den först. Jag parkerar bilen bredvid en nästan svart stenvägg. Så kliver vi ur bilen och går in genom dörren. Damen i luckan godkänner våra biljettkort, så tydligen finns dethär stället på tio-i-topp-listan. Väl inne i kyrkan ser vi att väggarna är nästan helt tomma. Märkligt att de har en helt tom kyrka öppen? Hur kan den då vara så populär? Vi ser några personer, som kommer från ett sidokapell så vi går dit. Då kan vi se en fantastisk tavla, men det mest fantastiska är nog det man måste kalla ramen till tavlan. Tavlan är kanske två meter hög, men träarbetet som omramar tavlan är kanske sex meter högt och sex meter brett. Där finns fantastiskt vackert snidade dörrar och statyer. Trots att tavlan kunde platsa som altartavla i de flesta nordiska kyrkor är nog ramverket betydligt mer imponerande. Vi står hänförda en stund innan vi vandrar vidare.
Då noterar vi att det finns en infopil om att vi kan gå nerför en trappa. Väl nere märker vi att vi har kommit till ett underjordiskt system med gångar av olika slag. Gångarna är bortåt tio meter breda och lika höga med valvtak. Vi ser även gångar bredvid genom de höga valven. Det är svalt och fuktigt här nere. Folk går omkring och vi hör ekande steg i olika riktningar. Vi försöker söka oss fram i gångarna, som verkar vara hur långa som helst. Nu tar jag fram guideboken och noterar att vi helt uppenbart har kommit till Cryptoporticus. Det var inte under arenan, som jag hade i bakhuvudet. Gångarna är hundratals meter långa. De vet inte ens med säkerhet varför man byggde dem. En hypotes är att de fungerade som spannmålsmagasin. Jag måste nog erkänna ett jag är lite skeptiskt till den förklaringen, men inte kommer jag heller på rak arm på någon bättre. Vi försöker orientera oss så gott det går för att inte tappa bort oss i underjorden och efter en stunds promenerande börjar vi söka oss tillbaka mot uppgången. Oj, det var minst sagt en överraskande upptäckt bara på väg till nästa anhalt.
I receptionen står den unga slanka mannen kvar. Jag frågar honom om den gamla kyrkan, men han förklarar att det inte är en kyrka längre utan en privatskola. Nog är det märkligt att de har så många kyrkor i stan att de inte ens är i bruk längre. På de flesta andra håll i världen skulle de komma högt upp på listan över lokala sevärdheter.
I början av förra millenniet satsade de enorma summor på dessa byggen. Inkomsterna var då inte så stora, och kyrkbyggena kunde ju hålla på under flera hundra år. Nu verkar man inte ens ha råd med att underhålla alla de gamla vackra byggnaderna.
Helena får gå till rummet och vila benen medan jag går efter bilen. Det blir en retur förbi restaurangerna, nedför trappan med det lilla porlande vattenfallet och gången förbi van Gogh-parken. Tänk att jag inte lade märke till parken i går kväll i skymningen. Sedan sneddar jag över gatan och går in i parkeringshuset. Jag har tur med att hitta bilen nästan direkt igen trots att nästan alla bilar är små och många är blå. Jag kör ut ur parkeringshuset och svänger sedan ut på Boulevard des Lices. Trafiken är tät och jag följer den. Jag ser plötsligt en gammal ringmur, som tydligen går runt gamla stan. Den svänger av och jag kan ta till vänster. Efter ett tag kommer en lämplig inkörsport in i gamla staden. Nu är jag i den motsatta änden av gamla stan, men det känns ändå lätt att orientera sig. När jag kommer in i gamla stan ser jag en stor och vacker fasadmålning. På gehör kör jag till vänster och jag märker även att gatan lutar lite uppåt. Så ser jag Arenan och vet att jag är nära. Skyltarna tvingar mig att köra medsols runt den höga arenan. Det är en smal gränd, men det är inte mycket trafik. Så när jag skall svänga till höger mot hotellet så märker jag att den smala gränden blir enkelriktad i fel riktning. Dumt av den. Nåja, vad kan man göra? Att hitta den rätta vägen tar nog lång tid som vanligt. Eftersom jag har god sikt framåt och det är liten trafik, så bestämmer jag mig för att fortsätta. Jag möter bara en bil och då kör jag till vänster och parkerar för att släppa fram den mötande bilen, som ju kör i rätt riktning. Tre kvarter senare är jag oskadd vid hotellet. Frun står redan och väntar otåligt.
Nu skall vi nämligen fara till en av hennes favoriter, den gamla kyrkogården. Den kyrkogården, som användes redan av fenicierna, grekerna, kelterna och romarna innan den sedan togs i bruk för de kristna helgonen. Det berättas att rika män lät sända sina kistor tillsammans med guldmynt ner längs Rhône i hopp om att dödgrävarna skulle finna en sista viloplats för dem. Hur många lik, som hamnade i Rhône efter ett rån berättar ingen legend.
Jag kör ner längs en gränd för att nå ringvägen, då jag plötsligt ser en öppen dörr till en gammal kyrka. Den ser spännande ut, så vi bestämmer oss att se den först. Jag parkerar bilen bredvid en nästan svart stenvägg. Så kliver vi ur bilen och går in genom dörren. Damen i luckan godkänner våra biljettkort, så tydligen finns dethär stället på tio-i-topp-listan. Väl inne i kyrkan ser vi att väggarna är nästan helt tomma. Märkligt att de har en helt tom kyrka öppen? Hur kan den då vara så populär? Vi ser några personer, som kommer från ett sidokapell så vi går dit. Då kan vi se en fantastisk tavla, men det mest fantastiska är nog det man måste kalla ramen till tavlan. Tavlan är kanske två meter hög, men träarbetet som omramar tavlan är kanske sex meter högt och sex meter brett. Där finns fantastiskt vackert snidade dörrar och statyer. Trots att tavlan kunde platsa som altartavla i de flesta nordiska kyrkor är nog ramverket betydligt mer imponerande. Vi står hänförda en stund innan vi vandrar vidare.
Då noterar vi att det finns en infopil om att vi kan gå nerför en trappa. Väl nere märker vi att vi har kommit till ett underjordiskt system med gångar av olika slag. Gångarna är bortåt tio meter breda och lika höga med valvtak. Vi ser även gångar bredvid genom de höga valven. Det är svalt och fuktigt här nere. Folk går omkring och vi hör ekande steg i olika riktningar. Vi försöker söka oss fram i gångarna, som verkar vara hur långa som helst. Nu tar jag fram guideboken och noterar att vi helt uppenbart har kommit till Cryptoporticus. Det var inte under arenan, som jag hade i bakhuvudet. Gångarna är hundratals meter långa. De vet inte ens med säkerhet varför man byggde dem. En hypotes är att de fungerade som spannmålsmagasin. Jag måste nog erkänna ett jag är lite skeptiskt till den förklaringen, men inte kommer jag heller på rak arm på någon bättre. Vi försöker orientera oss så gott det går för att inte tappa bort oss i underjorden och efter en stunds promenerande börjar vi söka oss tillbaka mot uppgången. Oj, det var minst sagt en överraskande upptäckt bara på väg till nästa anhalt.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar