Vi går tillbaka till bilen, som står utan böteslapp. Det gick ju bra. Vi far iväg och önskar att vi kan komma igen. Nu är vi förberedda på att det är ren transport ända till Arles. Självfallet vill vi ju försöka se så mycket som möjligt, men det finns inte tid för pauser.
Vägen går alldeles nära kusten och vi ser de branta klipporna när vi lämnar Cassis. Då ser Helena att bensinmätaren börjar gå mot botten. Bilen har inte dragit mycket bensin, men nu måste vi se oss om efter en station. När vi kommer utanför stan ser vi en lämplig skylt, så jag stannar och stiger ut. Jag märker att det blåser, så att jag har svårt att få fast dörren. Genast kommer det en ynglig som vill hjälpa till. Det kan vara bra. Det är inte så gott att veta hur deras apparater fungerar. Det går inte att kommunicera på engelska, men han förstår ändå vad vi vill. Det enda jag kommer på är petit mistral och han håller med. Det går snabbt och jag kan sätta mig inne i den läa bilen igen.
Hoppas att den här blåsten inte håller i sig alltför länge. Det är kallt nu. Snart bär det av lite mer inåt land och ett helt annat landskap öppnar sig. Det är kuperat. Vi ser ett ljust vackert berg och det är rätt lite vegetation. Grön undervegetation och bara några enstaka träd. Det är förvånansvärt mycket trafik. Jag undrar vart alla är på väg eller varifrån de kommer. Det är klart att vi närmar oss Marseille, men det är ju ännu en bra bit dit.
Den här vägen är verkligen en upplevelse. Guiden berättar att området med dessa klippor kallas les Calanques. Kartan markerar vägen med grönt, vilket betyder naturskön sträcka. Den har helt rätt. Det är väl inget man far en lång väg för att se, men om man nu skall transportera sig, så kan man bra göra det längs den här vägen.
Efter en stund börjar vi ana oss Marseille i fjärran. Jag minns mitt rim om att ”Jag ville se Marseille men att Frun sade ett kategoriskt Nej!” Nå det var nog bara för rimmets skull. Jag är verkligen inte intresserad av att fara in till denna storstad. Visserligen är det ju häftigt med en stad, som har en historia på 2.500 år, men stan har 800.000 innevånare. Trafiken tätnar även om vi ser att det är långt till centrum.
Plötsligt befinner vi oss i ett fullständigt trafikkaos. Bilarna står i fem-sex filer och ingen verkar komma framåt. Vi närmar oss mycket långsamt en korsning. Då ser vi, att det inte finns något trafikljus, utan att två köer med fyra filer var på något sätt skall bli en kö med fyra filer. Undra på att inget händer. På kartan är det markerat att det skall finnas en motorväg som går genom staden, men vi ser inte till några skyltar. Däremot ser jag en bensinstation så jag tar av och stannar bilen för att gå in och fråga. Den färgade mannen vid disken kan ingen engelska, men peage kan jag ju och då visar han i alla fall framåt. Av hans envisa viftande förstår jag att det är långt. Vi kör vidare. Trafiken börjar dra lite bättre och plötsligt ser vi en tunnel framför oss. Efter två kilometer under jord kommer vi upp bara för att få lite luft och så far vi igen två kilometer ner i tunneln. Det här går ju bra! Tunnlar är nog bättre än vad jag tyckt tidigare. De drar bra. Sedan ser vi så småningom även att vi har motorvägen framför oss, så nu förstår vi att räddningen kan komma.
Vägen går alldeles nära kusten och vi ser de branta klipporna när vi lämnar Cassis. Då ser Helena att bensinmätaren börjar gå mot botten. Bilen har inte dragit mycket bensin, men nu måste vi se oss om efter en station. När vi kommer utanför stan ser vi en lämplig skylt, så jag stannar och stiger ut. Jag märker att det blåser, så att jag har svårt att få fast dörren. Genast kommer det en ynglig som vill hjälpa till. Det kan vara bra. Det är inte så gott att veta hur deras apparater fungerar. Det går inte att kommunicera på engelska, men han förstår ändå vad vi vill. Det enda jag kommer på är petit mistral och han håller med. Det går snabbt och jag kan sätta mig inne i den läa bilen igen.
Hoppas att den här blåsten inte håller i sig alltför länge. Det är kallt nu. Snart bär det av lite mer inåt land och ett helt annat landskap öppnar sig. Det är kuperat. Vi ser ett ljust vackert berg och det är rätt lite vegetation. Grön undervegetation och bara några enstaka träd. Det är förvånansvärt mycket trafik. Jag undrar vart alla är på väg eller varifrån de kommer. Det är klart att vi närmar oss Marseille, men det är ju ännu en bra bit dit.
Den här vägen är verkligen en upplevelse. Guiden berättar att området med dessa klippor kallas les Calanques. Kartan markerar vägen med grönt, vilket betyder naturskön sträcka. Den har helt rätt. Det är väl inget man far en lång väg för att se, men om man nu skall transportera sig, så kan man bra göra det längs den här vägen.
Efter en stund börjar vi ana oss Marseille i fjärran. Jag minns mitt rim om att ”Jag ville se Marseille men att Frun sade ett kategoriskt Nej!” Nå det var nog bara för rimmets skull. Jag är verkligen inte intresserad av att fara in till denna storstad. Visserligen är det ju häftigt med en stad, som har en historia på 2.500 år, men stan har 800.000 innevånare. Trafiken tätnar även om vi ser att det är långt till centrum.
Plötsligt befinner vi oss i ett fullständigt trafikkaos. Bilarna står i fem-sex filer och ingen verkar komma framåt. Vi närmar oss mycket långsamt en korsning. Då ser vi, att det inte finns något trafikljus, utan att två köer med fyra filer var på något sätt skall bli en kö med fyra filer. Undra på att inget händer. På kartan är det markerat att det skall finnas en motorväg som går genom staden, men vi ser inte till några skyltar. Däremot ser jag en bensinstation så jag tar av och stannar bilen för att gå in och fråga. Den färgade mannen vid disken kan ingen engelska, men peage kan jag ju och då visar han i alla fall framåt. Av hans envisa viftande förstår jag att det är långt. Vi kör vidare. Trafiken börjar dra lite bättre och plötsligt ser vi en tunnel framför oss. Efter två kilometer under jord kommer vi upp bara för att få lite luft och så far vi igen två kilometer ner i tunneln. Det här går ju bra! Tunnlar är nog bättre än vad jag tyckt tidigare. De drar bra. Sedan ser vi så småningom även att vi har motorvägen framför oss, så nu förstår vi att räddningen kan komma.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar