5.9 Mot Arles

Härligt att få åka på en motorväg igen. Nu gäller det bara att ta av åt rätt håll så att vi inte hamnar i Avignon redan idag. Helena agerar kartläsare och avgör vilken riktning som känns bättre. Plötsligt ser jag, att vi har vatten till höger. Jag frågar frun om det är rätt och hon säger att vi skall ha något som ser ut som en insjö till höger. Vägen går nu genom ett mycket flackt område. Vi börjar väl helt enkelt närma oss Rhônedeltat. Längs insjön ser jag mängder med ljusa hus. Solen börjar gå ner och det ser verkligen inbjudande ut. Någon annan gång kanske en liten avstickare till de här städerna kunde vara intressant. Helena säger att det är flere städer, men på håll så ser nog allt ut som ett pärlband. Så svänger motorvägen lätt åt höger och jag ser att vi skall köra över en bro. Det går tydligen något vattendrag till eller kanske snarare från den stora insjön. Solen håller nu på att gå ner och det är verkligen en fin utsikt vi har med insjön till höger och Medelhavet i fjärran till vänster. Synd att jag inte vågar stanna på bron, eftersom det nu råkar vara en motorväg.

Enligt vad jag minns från kartan borde motorvägen nu ta slut, men allt ser bra ut. Vi susar fram längs en rak, flack och snabb motorväg och inte gråter någon för det. Jag ser rader med höga träd till höger och mellan dem massor av något som kunde vara fruktträd och som blommar i en mycket vacker röd nyans. Kommer att tänka på ordet cericerött, som låter vackert. Vi kör kilometer efter kilometer med dessa rader av höga träd och så dessa underbara blommande fruktträd emellan. Eftersom de höga träden är planterade i öst-västlig riktning så gissar jag att de skall fungera som vindskydd mot den fruktade mistralen, som kommer från norr.
Fruktträden upphör och vi kör vidare i det flacka deltat. Vägen är fortfarande lika fin, så det ser ut som om vi hinner till Arles innan läggdags. Tydligen har de byggt en längre motorväg sedan kartboken gavs ut. Den har ju faktiskt några år på nacken. Jag tänkte inte att det skulle göra något och det gör det ju inte heller. Sannolikheten att en stad skulle försvinna eller att en motorväg skulle bli en kostig är ju inte så stor. Det är väl de enda förändringarna som sker, att vägarna kan få en bättre status. Snabbare än vad vi anade oss då vi stod stilla i trafikkaoset runt Marseille närmar vi oss nu Arles.
Någon karta har vi inte, men vi kör in mot centrum. Vårt hotell skall ligga i den gamla delen av stan. Det är liksom därför vi valt det, så när jag ser en skylt med texten vielle-ville så följer vi den. Jag har förstått att det betyder gamla stan. Den berömda solen i Provence har nu gått ner, så det är helt enkelt ganska mörkt när vi söker oss fram. Jag ser byggnader med mörka, nästan svarta stenfasader, som ser mycket ålderdomliga ut. Så ser vi en sylt som informerar oss att vi kan finna hotellen i gamla stan, så jag svänger av över huvudgatan till vänster. Vi kör in i en mörk och smal gränd. Jag säger högt att såna här städer inte kan finnas. Allt ser så gammalt och nästan spökligt ut. Så får Helena syn på en skylt med vårt hotellnamn på. Bra. Jag kör vidare. Så kommer en korsning och vi undrar vart vi skall ta vägen. Jag svänger av till höger och vi kommer in på en ny mörk gränd. Här finns flera hotell, men inte vårt. Så skymtar jag två höga pelare och drar mig till minnes att det visst skulle finnas ruiner av någon amfiteater, som skulle ha två pelare. Det måste vara dethär.
Vi kommer till en t-korsning och chansar på att hotellet är till vänster. Jag svänger nerför en smal gränd och undrar hur vi skulle ha klarat hörnet med bilen, som väntar på Arlanda. Det är inte bara när man vill hitta en parkeringsplats, som det är bra med en smal bil. Vi skumpar vidare. Stenläggningen är inte helt slät, men den är säkert lagd långt före bilen uppfanns, så vi skall inte klaga. Nya korsningar. Förbudsskyltar, men med tillägg om hotell, så vi kör vidare. Hotell finns det, men de har fel namn för oss. Helt tom och övergiven verkar staden dessutom att vara.
Så kommer vi fram till ett litet torg och här har det samlats några ungdomar. Kanske de vet. Jag stannar och Helena frågar den närmste ynglingen. Han har ingen aning, men så försöker hon läsa upp adressen och då vet han var hotellet finns. Om vi bara kör vidare till den stora gatan och följer den till höger och svänger till vänster vid McDonalds och sedan tar höger några gånger så kommer vi fram. Jag kör vidare. Nu är vi på samma gata, som vi kom in till stan på. Vi känner redan igen oss. De rätta färgerna syns till vänster och jag tar av så som han sade. Det är samma ålderdomliga gränd som vi åkte på tidigare. De två pelarna står igen till höger och nu väljer jag istället att ta av åt höger. Vi kör genom en smal mörk gränd och kommer så ut på en öppen plats. På andra sidan ser vi en hotellskylt och det är vårt!
Trötta efter en lång färd från Cagnes via Fréjus och Hyères och de små städerna längs kusten parkerar jag nöjd bilen framför hotellet. Helena blir kvar i bilen när jag går in. Innanför dörren finns det en receptionsdisk och bakom den står en mycket slank, mörkhårig yngling.
- Bonsoir monsieur!
- Bonsoir monsieur! Inleder vi innan jag övergår till engelska. Jag förklarar att vi är lite senare än vad jag hade uppskattat, men han säger att det inte gör något. Han förklarar att jag kan ha bilen en stund där den står, men sedan måste jag flytta den.
Jag går ut och hämtar Helena och väskorna och går sedan in igen. Mannen visar oss vägen genom deras restaurang. Den har gula, färggranna väggar. Vi går igenom hela restaurangen. Den har ett stengolv och stenväggar med grova svarta träbalkar i taket. De inbjudande stolarna eller snarare fåtöljerna har klara färger i rött och guldgult. Det ser verkligen trivsamt ut. Han går ut igenom en dörr, som han håller upp åt oss. Jag skämtar och säger att jag inte hade förstått att vi skulle sova ute. Visserligen hade jag ju prutat lite när jag beställde, men det här verkade ju lite väl hårt. Vi kommer till ett uterum med exotiska träd mellan bord och stolar och med stora gula solparasoll. Uppenbarligen är även detta en del av restaurangen. Han går några meter till vänster och så stannar han upp och öppnar en dörr och visar oss vårt rum. Jag bär in väskorna och frun trippar efter. Hon får vila ut en stund medan jag går tillbaka för att flytta bilen.
Vid receptionen får jag en liten karta av mannen och han visar var det finns parkeringsplatser. Sedan informerar han även att de har några hyrda plaster i ett parkeringshus några kvarter bort. Det verkar krångligt att hitta dit efter hans pilar så jag frågar om det går att hitta någon plats på parkeringarna runt hörnet. Jodå, försäkrar han. Om jag är en turgubbe! Hans ironiska leende gör att jag ändå bestämmer mig för att försöka hitta till parkeringshuset. Jag får ett plastkort av mannen och så går jag ut och kör iväg. Jag ser då att vi har den jättelika antika arenan runt hörnet. Jag hade ju förstått att vi skulle ligga nära den, men inte att vi skulle vara fast i den. Jag försöker hitta vägen till parkeringshuset, men irrar in på en återvändsgränd. En gammal kyrka hinner jag i alla fall se, men den verkar helt övergiven. Jag far tillbaks och försöker med nästa korsning. Det lyckas bättre och nu kommer jag till huvudgatan för tredje gången ikväll.
Jag kör över huvudgatan och svänger sedan av mot parkeringshuset. Jag kör upp på infarten och en bom stoppar mig. Plastkortet gör susen och bommen far upp. Sedan har jag ytterligare en bom att lyfta innan jag åker in i parkeringshuset. På första våningen finns ingen ledig plats. Nu kommer jag på, att jag ju aldrig frågade om det var någon speciell plats jag skulle ta. Det är lite så, när man är van med fri parkering. Det är så mycket att tänka på. På andra våningen hittar jag en ledig plats, så jag tar den i alla fall. Jag stiger ur och låser bilen och tar trapporna ut ur parkeringshuset. Nu är jag på andra sidan så jag har huvudgatan framför mig. Den är rätt glest trafikerad så jag smiter över när jag ser att det går. Då kommer jag in i en mörk park. Några flickor sitter på en bänk och försöker få min uppmärksamhet. De ser så unga och oskyldiga ut så jag stannar ett ögonblick. Då ser jag att de visar, att de vill låna en mobiltelefon. Ånej, jag tror nog att de får lösa problemet på ett annat sätt. Jag går vidare och kommer till en trappa med en mycket vacker fontän. De har placerat några lampor i vattnet, som alltså blir upplyst underifrån. Jag beundrar fontänen och går sakta uppför trappan. Gatan svänger av åt vänster och jag går in i en smal gränd. Det finns ett flertal restauranger längs gatan. De har servitörer och servitriser i form av skyltdockor, som står utanför och försöker locka in mig. Det går inte idag, men vi får se i morgon. Så kommer jag till en öppen plats och känner igen mig igen. Jag är redan utanför hotellet, så jag går in.
Mannen står kvar i receptionen. Jag kommer att tänka på de blommande fruktträden vi såg och frågar om han vet vad det är. Han har aldrig någonsin hört talas om dessa eventuella odlingar och inte vet han vad som blommar rött den här årstiden heller. Nåja, då är jag inte den enda som inte vet, funderar jag, medan jag går genom restaurangen till hotellrummet. När jag kommer in ser jag bara några väskor bredvid hög- och lågsängen och undrar var Helena är. Jag hoar på henne och får ett svagt svar.
- Jag är här uppe, ropar hon. Först nu ser jag att det går en trappa upp till nästa våning. Jag går raskt upp för vinkeltrappan. Däruppe ligger Helena skönt utbredd på den mjuka dubbelsängen. En TV står på en hylla på väggen och en apparat surrar vid bortre väggen. Hon förklarar att vi egentligen har fått ett rum för fyra personer. Det finns alltså en hög- och lågsäng på bottenplan och badrum och sedan har vi dubbelsängen här uppe. Det är ett värmeaggregat som för oväsen. Det verkar vara en apparat, som både kan kyla och värma. Men ljudet irriterar oss och jag försöker klura ut om det går att ändra värmen på något sätt. Till slut kommer jag på hur den fungerar. Vi bestämmer att jag sätter upp värmen nu och stänger av den till natten. Jag skruvar istället upp värmen i bottenvåningen, så får värmen stiga uppåt. Vi märker igen att vi är lite bortskämda hemma där vi bor. Till natten har vi absolut mörker och absolut tystnad. Vi drar alltid ur sladdarna till de elektroniska apparaterna eller så tejpar vi för standby-knapparna. Kakelugnen står för en tyst och skön värme. Stockväggarna gör att köksmaskinerna inte hörs till sovrummet. Här måste vi improvisera lite varje gång vi flyttar på oss.

En kvällsbuffé i Arles

Så var det dags för den lilla matbiten. Vi var till och med inställda på att jag eventuellt skulle ha gått ut på stan och köpt något färdigt ikväll, men nu hade vi ju tur att de serverar mat på hotellet. Normalt tycker vi att det är tråkigt att äta där vi bor. Det kan även bero på att vi gärna vill äta på matställen, som är en klass högre än de hotell vi väljer. Det är lätt att få en stor del av resebudgeten att gå åt om man väljer lite dyrare hotell, som man ändå inte får uppleva så mycket av i vaket tillstånd.
Vi går runt hörnet och in igen och behöver alltså idag bara gå tjugo steg och så kan vi sätta oss ner och invänta servitören. Det visar sig att det är samma man som tog emot oss. De hoppar tydligen in på olika uppgifter. Han förklarar att systemet är mycket enkelt. De har en buffé med två alternativa huvudrätter. Idag har de lax och får. Det är bara att plocka själv.
Vi är ju mer intresserade av kött så vi bestämmer oss omgående för får och jag beställer därför ett varsitt glas rödvin och en stor flaska mineralvatten. Här visar det sig att vinet har appellationen Les Baux-de-Provence. Jag frågar naturligtvis servitören varifrån det kommer, eftersom det är en ny appellation för mig. Han säger att det är alldeles i närheten från det mycket, mycket kända Baux. Jag antar att det har något med Bauxit att göra, men vill inte ställa mer frågor. Det här var tydligen något, som alla borde känna till i motsats till de helt okända fruktträden.
Det har varit en lång och tung dag, men vi går i alla fall två gånger och plockar från buffen innan vi tar av fårköttet. Maten är smidig och välkryddad. När jag tittade igenom en kokbok innan vi for så märkte jag, att svartpeppar fanns i de flesta recept. Vi är inte så förtjusta i svartpeppar och var lite oroliga, men så här långt har vi aldrig upplevt någon speciellt pepprig smak. Det kan hända att de använder peppar, men det är i alla fall i mycket måttliga mängder.
Helena märker att till och med jag börjar se trött ut, så vi sitter inte alltför länge utan söker oss tillbaka till vårt krypin. Jag justerar värmeapparaterna och efter några korta procedurer så släcker jag lampan. Idag tror jag inte att det behövs men det hör ju till så:
- Barcel !
- Barcel !