Avstånden är korta och vi kommer snabbt in till Beaulieu. Jag känner igen ett vackert hus från guideboken, men tycker att det är mindre än jag föreställt mig. Det är ju alltid svårt att veta vilken skala en bild har. Vi kör förbi och kommer så småningom till den del av stranden där det verkar vara mer rörelse. Det ligger en stor parkeringsplats vid vattnet och vägen svänger till vänster längs stranden. Det är mycket folk vid stranden och jag funderar att det kanske finns någon uteservering där. När vi närmar oss så ser vi att det är någonslags marknad. Kanske det är ett lopptorg eller antiktorg eller något dylikt. Staden är verkligen inte stor, så vi får snabbt svänga för att inte hamna i Monaco istället.
Jag kör tillbaks och försöker hitta en parkeringsplats. Omöjligt. Jag svänger in på parkeringen, men inte heller här finns en enda tom plats. Jag undrar hur det är när det är högsäsong här nere. Då får nog bilen bli på hotellet.
Vi kör tillbaks åt det hållet vi kom ifrån och så småningom hittar jag en dålig plats, men det är bara att ta vad som finns. Jag släpper av frun och parkerar tätt vid en stenmur. Så får vi promenera mot centrum. Då ser jag en skylt till Villa Kerylos. Bra, det är ju dit vi skall efter lunch! Då var det ju en bra plats i alla fall.
Det går snabbt. Det är redan tredje gången vi tar oss längs denhär vägen. Vi ser en sjabbig bistro ett stycke från vägen, men vi är inte intresserade utan promenerar vidare. Vi kommer till den plats där vägen svänger till höger och vi hade den fullsatta parkeringsplatsen. Här verkar det finnas flera restauranger. Vi går förbi en enkel italienska restaurang, som inte intresserar oss och söker oss till följande. Här finns inte några lediga platser. Det var en märklig stad dethär. Verkar ju inte finnas så många restauranger. Längre fram ser jag bara bostadshus. Vi svänger tillbaka till den italienska restaurangen. Helena vill inte sitta ute i solen så vi kliver in. Väl inne ser jag fem-sex bord men inga kunder. Jag frågar om det finns plats, men damen i restaurangen svara att alla platser är reserverade. Det här var knepigt. Till vänster vid stranden ser vi några lyxhotell och anar oss till att lunchen där skulle spräcka vår budget så vi knallar vidare i riktning mot bilen.
Vi kommer till en större gata. Jag bestämmer mig för att gå ett stycke längs den medan frun får stå och vänta. Efter etthundra meter utan någon restaurang sneddar jag över gatan. Ingen restaurang på tillbakavägen heller och plötsligt står jag igen mitt emot Helena och vinkar över henne. Nåja, vi såg ju den där sjabbiga bistron. Kanske de har lediga platser? Vi får gå dit. De håller på att öppna när vi kommer och de har lediga platser. Alla platser är lediga! Det var ju i och för sig inget gott tecken. Det betyder ju bara att lokalbefolkningen inte är så intresserade av att gå hit. Servitören frågar om vi vill sitta inne eller ute. Vi väljer ett bord på terrassen där jag kan sitta i solen och frun får sitta i skuggan.
Servitören ställer fram en stor tavla med en handskriven meny bredvid vårt bord och vi börjar stava oss igenom den. De har Daurade, men eftersom jag ju vet att det är nånslags braxen, så är vi inte intresserade av den. Vi hittar många rätter, som jag känner igen, men högst upp finns Darne d’Espadon rôtie a l’Orange. Jag gissar att det är en fisk och att den kommer från Espadon och tydligen är den grillad med en apelsinsås. Inte helt obegripligt. Servitören bekräftar att det är en fisk, men han vet inte vad den heter på engelska. Det är den dyraste rätten så vi väljer den båda två i alla fall. Vinet idag blir en liten flaska av ett vitt Bandolvin från 2000. En stor flaska vatten tas som tillbehör. Medan vi väntar på vår huvudrätt så serveras vi en liten sallad med ost. Vinet kommer snabbt och vi får en liten vinkyl med isvatten att ställa bredvid bordet. Bra, så hålls vinet svalt. Det har en gyllene gul färg. Enligt etiketten heter det Domaine La Suffrene och är från 2002. Ingen har tydligen haft tid att uppdatera vinlistan. Vinet har en kraftig, lång smak. Det är friskt och fruktigt med en god syrabalans. Jag har förstått att Bandol är ett av de bättre distrikten i Provence och det här vinet motsäger inte den uppfattningen.
Det börjar anlända fler gäster. Några sätter sig ute och några väljer att gå in. I ett hörn längst bort sitter några uppenbara turister i shorts. Vi gissar att det är engelsmän, som tycker att de har mött sommaren i Provence. En fransman sitter vid ett annat bord och han har långbyxor, långärmad skjorta och en ylletröja. Så olika vi kan uppfatta vädret. En klädsel mittemellan tycker jag att verkar bäst då det väl är ungefär femton grader, med en svag vind men mest sol.
Alltfler gäster kommer. Nu börjar i alla fall nästan alla bord på terrassen vara upptagna. Vid bordet bredvid hör jag att de beställer in daurade. Det är i alla fall någon, som vill ha den. Till min förvåning ser jag att de tar en flaska rött vin. Det trodde jag bara barbarer kunde göra, men tydligen passar det till daurade.
Vi får in vår fisk. Den kommer med kokt potatis och en apelsinsås. Den ser ut som en kotlett så det är helt uppenbart en stor fisk. Den är ätlig, men inte mycket mer. Vi pressar mera citron över fisken för att få en lite friskare smak. Det är klart att vi som bor vid havet är lite bortskämda med färsk fisk. Nog märker vi att den inte är av bästa kvalitet, men det brukar alltid hjälpa med att sätta lite mera citron på.
Den som någon gång har läst Asterix, vet ju att bygrälen i det avlägsna hörnet av Gallien vanligen började med att någon beskyllde fiskhandlaren för att hans fisk inte var färsk och så började de kasta fisk på varandra. Det slutade vanligen med att alla var inblandade i grälet. Färsk fisk är en viktig sak i Frankrike. På menyerna finns det alltid många fiskalternativ och dessutom att det är många som väljer fisk. Hemma är det i många fall mera för formens skull, som fisken finns på menyn.
Till slut får jag en idé om vad det kunde vara för en fisk. Jag ser att den har en grov struktur och drar mig till minnes att jag någon gång ätit kallrökt svärdfisk och den såg ut ungefär såhär. Helena tycker att det verkar logiskt. Ingen av oss kommer direkt på vad det heter på engelska – fast det ju nästan är samma sak! Men jag kommer att tänka på Hemingways Den gamle och havet. Den utspelades ju i Medelhavet om jag minns rätt. Jag frågar servitören om det är en Hemingwayfisk. En hundradelssekund ser han fundersam ut, men sedan skiner hans ansikte upp och han svarar:
- Yes!
Och vårt lilla problem har fått sin lösning.
Jag kör tillbaks och försöker hitta en parkeringsplats. Omöjligt. Jag svänger in på parkeringen, men inte heller här finns en enda tom plats. Jag undrar hur det är när det är högsäsong här nere. Då får nog bilen bli på hotellet.
Vi kör tillbaks åt det hållet vi kom ifrån och så småningom hittar jag en dålig plats, men det är bara att ta vad som finns. Jag släpper av frun och parkerar tätt vid en stenmur. Så får vi promenera mot centrum. Då ser jag en skylt till Villa Kerylos. Bra, det är ju dit vi skall efter lunch! Då var det ju en bra plats i alla fall.
Det går snabbt. Det är redan tredje gången vi tar oss längs denhär vägen. Vi ser en sjabbig bistro ett stycke från vägen, men vi är inte intresserade utan promenerar vidare. Vi kommer till den plats där vägen svänger till höger och vi hade den fullsatta parkeringsplatsen. Här verkar det finnas flera restauranger. Vi går förbi en enkel italienska restaurang, som inte intresserar oss och söker oss till följande. Här finns inte några lediga platser. Det var en märklig stad dethär. Verkar ju inte finnas så många restauranger. Längre fram ser jag bara bostadshus. Vi svänger tillbaka till den italienska restaurangen. Helena vill inte sitta ute i solen så vi kliver in. Väl inne ser jag fem-sex bord men inga kunder. Jag frågar om det finns plats, men damen i restaurangen svara att alla platser är reserverade. Det här var knepigt. Till vänster vid stranden ser vi några lyxhotell och anar oss till att lunchen där skulle spräcka vår budget så vi knallar vidare i riktning mot bilen.
Vi kommer till en större gata. Jag bestämmer mig för att gå ett stycke längs den medan frun får stå och vänta. Efter etthundra meter utan någon restaurang sneddar jag över gatan. Ingen restaurang på tillbakavägen heller och plötsligt står jag igen mitt emot Helena och vinkar över henne. Nåja, vi såg ju den där sjabbiga bistron. Kanske de har lediga platser? Vi får gå dit. De håller på att öppna när vi kommer och de har lediga platser. Alla platser är lediga! Det var ju i och för sig inget gott tecken. Det betyder ju bara att lokalbefolkningen inte är så intresserade av att gå hit. Servitören frågar om vi vill sitta inne eller ute. Vi väljer ett bord på terrassen där jag kan sitta i solen och frun får sitta i skuggan.
Servitören ställer fram en stor tavla med en handskriven meny bredvid vårt bord och vi börjar stava oss igenom den. De har Daurade, men eftersom jag ju vet att det är nånslags braxen, så är vi inte intresserade av den. Vi hittar många rätter, som jag känner igen, men högst upp finns Darne d’Espadon rôtie a l’Orange. Jag gissar att det är en fisk och att den kommer från Espadon och tydligen är den grillad med en apelsinsås. Inte helt obegripligt. Servitören bekräftar att det är en fisk, men han vet inte vad den heter på engelska. Det är den dyraste rätten så vi väljer den båda två i alla fall. Vinet idag blir en liten flaska av ett vitt Bandolvin från 2000. En stor flaska vatten tas som tillbehör. Medan vi väntar på vår huvudrätt så serveras vi en liten sallad med ost. Vinet kommer snabbt och vi får en liten vinkyl med isvatten att ställa bredvid bordet. Bra, så hålls vinet svalt. Det har en gyllene gul färg. Enligt etiketten heter det Domaine La Suffrene och är från 2002. Ingen har tydligen haft tid att uppdatera vinlistan. Vinet har en kraftig, lång smak. Det är friskt och fruktigt med en god syrabalans. Jag har förstått att Bandol är ett av de bättre distrikten i Provence och det här vinet motsäger inte den uppfattningen.
Det börjar anlända fler gäster. Några sätter sig ute och några väljer att gå in. I ett hörn längst bort sitter några uppenbara turister i shorts. Vi gissar att det är engelsmän, som tycker att de har mött sommaren i Provence. En fransman sitter vid ett annat bord och han har långbyxor, långärmad skjorta och en ylletröja. Så olika vi kan uppfatta vädret. En klädsel mittemellan tycker jag att verkar bäst då det väl är ungefär femton grader, med en svag vind men mest sol.
Alltfler gäster kommer. Nu börjar i alla fall nästan alla bord på terrassen vara upptagna. Vid bordet bredvid hör jag att de beställer in daurade. Det är i alla fall någon, som vill ha den. Till min förvåning ser jag att de tar en flaska rött vin. Det trodde jag bara barbarer kunde göra, men tydligen passar det till daurade.
Vi får in vår fisk. Den kommer med kokt potatis och en apelsinsås. Den ser ut som en kotlett så det är helt uppenbart en stor fisk. Den är ätlig, men inte mycket mer. Vi pressar mera citron över fisken för att få en lite friskare smak. Det är klart att vi som bor vid havet är lite bortskämda med färsk fisk. Nog märker vi att den inte är av bästa kvalitet, men det brukar alltid hjälpa med att sätta lite mera citron på.
Den som någon gång har läst Asterix, vet ju att bygrälen i det avlägsna hörnet av Gallien vanligen började med att någon beskyllde fiskhandlaren för att hans fisk inte var färsk och så började de kasta fisk på varandra. Det slutade vanligen med att alla var inblandade i grälet. Färsk fisk är en viktig sak i Frankrike. På menyerna finns det alltid många fiskalternativ och dessutom att det är många som väljer fisk. Hemma är det i många fall mera för formens skull, som fisken finns på menyn.
Till slut får jag en idé om vad det kunde vara för en fisk. Jag ser att den har en grov struktur och drar mig till minnes att jag någon gång ätit kallrökt svärdfisk och den såg ut ungefär såhär. Helena tycker att det verkar logiskt. Ingen av oss kommer direkt på vad det heter på engelska – fast det ju nästan är samma sak! Men jag kommer att tänka på Hemingways Den gamle och havet. Den utspelades ju i Medelhavet om jag minns rätt. Jag frågar servitören om det är en Hemingwayfisk. En hundradelssekund ser han fundersam ut, men sedan skiner hans ansikte upp och han svarar:
- Yes!
Och vårt lilla problem har fått sin lösning.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar