Vid grannbordet har de tydligen fått in sin daurade. Doften är inte angenäm. Vi undrar om våra kräsna kattor skulle äta fisk, som luktar på det viset. En stor tallrik med fisk får de och sedan en nästan lika stor tallrik att sätta avskrädet på. Och det behövs. Det verkar inte finnas mycket att äta på den. Kanske det är lämpligt att dricka ett rött vin till en fisk som inte är riktigt hundraprocentigt färsk. Vem vet. Och vi vill inte veta.
En stadsjeep parkerar utanför restaurangen och ut stiger en man med en hund, hans fru och två små barn. Kvinnan trippar in och frågar tydligen om det finns bord för dem. Det finns det tydligen för sedan vinkar hon in resten av gänget. Den halvstora hunden verkar inte någon bry sig om. Här tar de tydligen inte bara barnen med sig till restaurangen, utan även hunden.
Engelsmännen har ätit färdigt och betalar för sig och promenerar iväg. De är snabbare än nordbor på att äta. Fransmännen sitter ännu med sina förrätter, medan vi som kom först har vår huvudrätt.
Vår fisk är uppäten och vi funderar om vi skall ta en efterrätt. Å ena sidan tycker Helena att stället verkar så dåligt, att vi inte borde ta någon efterrätt. Å andra sidan inser vi att vi vill ha få bort fisksmaken på något sätt. Jag begär in efterrättsmenyn så att vi får se på alternativen. Vi vill inte riskera att betala dyrt för en komplicerad efterrätt och sedan bara bli besvikna, så vi väljer en enkel variant. Det blir crêpes … gelée … groissilles som de skriver. Det bör ju bli plättar med vinbärssylt på svenska. Om det sedan blir vit, röd eller svart sylt får framtiden utvisa. Jag beställer två portioner och lämnar tillbaka menyn. Vi väntar ivrigt på vår efterrätt. Den verkar dröja och jag funderar att de kanske måste fara och köpa sylt från butiken. Så småningom kommer servitrisen och vi får en varsin blek och synnerligen lättstekt plätt och hon placerar en orörd burk med rödvinbärssylt på bordet. Det var ju enkelt. Inte kan det ha varit stekningen som tagit tid, så kanske de var och köpte en burk sylt. Nåja, fisksmaken försvinner, men inte kommer vi tillbaka till den här bistron på länge.
Vi beställer in notan och betalar för oss i alla fall. Förvånande nog så visar det sig att restaurangen är nästan fullsatt på insidan. De flesta verkar ha velat sitta inne och äta. När vi går frågar jag servitrisen var hotellet La Réserve finns. Hon förklarar att det ligger ett litet stycke till vänster vilket betyder att vi får gå tillbaka ett stycke. Väl ute på trottoaren blir det alltså att för andra gången att promenera mot det vi uppfattar som centrum av Beaulieu. Vi passerar alltså nu samma fläck femte gången. Två gånger per bil och nu tredje gången till fots. Som tur är så är det inte så många meter innan vi får syn på det magnifika hotellet. På vägen hinner jag titta lite i fönstret hos en fastighetsförsäljare. Som jag anar är priserna rejält mycket högre här än kring Cagnes.
Vi ser hotellet, som jag söker och nåjo, nog såg vi det redan förra gången då vi sökte efter ett lunchställe, men vi förstod ju att det inte skulle klara budgetramarna. Jag lade då inte märke till namnet, som var skrivet i de klippta häckarna vid ingången. Nu när vi är på samma sida lägger jag bättre även märke till de ståtliga palmerna på båda sidor om ingången till hotellet, som är målat i en väldigt intressant röd nyans. Vad det är för färg vet jag inte men rött är det i alla fall. Det är intressant. Det sägs att herrar känner till sju färger medan damer kan skilja på 2.700 eller var det 2.500. Nåja. Jag ser i alla fall att det är rött. Möjligen kan jag sträcka mig så långt att jag klassificerar det som ljusrött. Men hur som helst är det en för mig väldigt ovan kulör på ett hus. Lite småelakt kunde den kanske kallas grisskär.
Orsaken till att jag ville ta en promenad hit efter lunch är det faktum att det var härifrån som journalisten Stanley for för att leta reda på dr Livingstone i Afrika för många år sedan. Det var alltså den Stanley, som när han i mörkaste Afrika stötte på en vit man sade: ”Dr Livingstone förmodar jag?” Så nu vet jag varifrån han for. Någon annan gång får vi väl fara och ta reda på var han träffade Dr Livingstone.
En stadsjeep parkerar utanför restaurangen och ut stiger en man med en hund, hans fru och två små barn. Kvinnan trippar in och frågar tydligen om det finns bord för dem. Det finns det tydligen för sedan vinkar hon in resten av gänget. Den halvstora hunden verkar inte någon bry sig om. Här tar de tydligen inte bara barnen med sig till restaurangen, utan även hunden.
Engelsmännen har ätit färdigt och betalar för sig och promenerar iväg. De är snabbare än nordbor på att äta. Fransmännen sitter ännu med sina förrätter, medan vi som kom först har vår huvudrätt.
Vår fisk är uppäten och vi funderar om vi skall ta en efterrätt. Å ena sidan tycker Helena att stället verkar så dåligt, att vi inte borde ta någon efterrätt. Å andra sidan inser vi att vi vill ha få bort fisksmaken på något sätt. Jag begär in efterrättsmenyn så att vi får se på alternativen. Vi vill inte riskera att betala dyrt för en komplicerad efterrätt och sedan bara bli besvikna, så vi väljer en enkel variant. Det blir crêpes … gelée … groissilles som de skriver. Det bör ju bli plättar med vinbärssylt på svenska. Om det sedan blir vit, röd eller svart sylt får framtiden utvisa. Jag beställer två portioner och lämnar tillbaka menyn. Vi väntar ivrigt på vår efterrätt. Den verkar dröja och jag funderar att de kanske måste fara och köpa sylt från butiken. Så småningom kommer servitrisen och vi får en varsin blek och synnerligen lättstekt plätt och hon placerar en orörd burk med rödvinbärssylt på bordet. Det var ju enkelt. Inte kan det ha varit stekningen som tagit tid, så kanske de var och köpte en burk sylt. Nåja, fisksmaken försvinner, men inte kommer vi tillbaka till den här bistron på länge.
Vi beställer in notan och betalar för oss i alla fall. Förvånande nog så visar det sig att restaurangen är nästan fullsatt på insidan. De flesta verkar ha velat sitta inne och äta. När vi går frågar jag servitrisen var hotellet La Réserve finns. Hon förklarar att det ligger ett litet stycke till vänster vilket betyder att vi får gå tillbaka ett stycke. Väl ute på trottoaren blir det alltså att för andra gången att promenera mot det vi uppfattar som centrum av Beaulieu. Vi passerar alltså nu samma fläck femte gången. Två gånger per bil och nu tredje gången till fots. Som tur är så är det inte så många meter innan vi får syn på det magnifika hotellet. På vägen hinner jag titta lite i fönstret hos en fastighetsförsäljare. Som jag anar är priserna rejält mycket högre här än kring Cagnes.
Vi ser hotellet, som jag söker och nåjo, nog såg vi det redan förra gången då vi sökte efter ett lunchställe, men vi förstod ju att det inte skulle klara budgetramarna. Jag lade då inte märke till namnet, som var skrivet i de klippta häckarna vid ingången. Nu när vi är på samma sida lägger jag bättre även märke till de ståtliga palmerna på båda sidor om ingången till hotellet, som är målat i en väldigt intressant röd nyans. Vad det är för färg vet jag inte men rött är det i alla fall. Det är intressant. Det sägs att herrar känner till sju färger medan damer kan skilja på 2.700 eller var det 2.500. Nåja. Jag ser i alla fall att det är rött. Möjligen kan jag sträcka mig så långt att jag klassificerar det som ljusrött. Men hur som helst är det en för mig väldigt ovan kulör på ett hus. Lite småelakt kunde den kanske kallas grisskär.
Orsaken till att jag ville ta en promenad hit efter lunch är det faktum att det var härifrån som journalisten Stanley for för att leta reda på dr Livingstone i Afrika för många år sedan. Det var alltså den Stanley, som när han i mörkaste Afrika stötte på en vit man sade: ”Dr Livingstone förmodar jag?” Så nu vet jag varifrån han for. Någon annan gång får vi väl fara och ta reda på var han träffade Dr Livingstone.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar