Klockan är nu så mycket, att vi redan borde ha varit på vårt hotell. Eftersom de inte har någon nattvakt utan någon skall vänta på oss, så ringer jag, för att meddela att vi är lite sena. Ringsignalen går fram, men sedan avbryts den. Jag försöker två gånger till med samma resultat. Att det alltid skall vara så knepigt med mobiler på annat håll! Första gången jag hade en GSM till Paris visade det sig att det fanns täckning enbart vid mässområdet utanför staden, trots att man i reklamen kunnat läsa att GSM kunde användas i Frankrike. När vi var till Wien så visade det sig att det måste göras en liten omställning i en meny på telefonen för att den skulle fungera. Nåja, det är väl bara att föröka leta sig fram. Vi ser snabbt skylten som informerar om motorvägen. Peage, som det står på skyltarna här. Betala! gissar vi att det betyder. Vi följer skyltningen och mycket riktigt närmar vi oss en avfart till motorvägen. Vi närmar oss en bom och saktar in farten. Jag undrar tyst hur det här fungerar, men bommen öppnas och vi far vidare upp på motorvägen. Jag vet att det inte är många kilometer till Cagnes-sur-Mer så vi håller alla korpgluggar öppna, för att inte missa avfarten .
Efter ett tag ser vi en skylt om avfart till Cagnes och ett stycke senare dyker avfarten upp. Framför oss ser vi några uppenbara automater med bommar framför. Nu är alltså frågan hur vi skall komma av den betalda motorvägen. Någon informationsskylt lyckas vi inte se. Jag kör åt sidan. Några bilar kommer och passerar snabbt och bommarna öppnas för dem. Vi gissar att de har någon slags kort, som gör det smidigt. Så ser jag längs bort en automat med annan skylt, så jag kör dit. Kanske den är för turister. Jag stiger ut och läser på skylten men begriper förstås ingenting. En bil ställer sig efter vår bil och mannen i verkar otålig. Jag går fram till honom och förklarar att vi är turister. Han visar upp ett kort, som behöves för den här automaten och sjasar iväg mig mot de andra automaterna. Jag backar och kör fram till den närmaste. Då ser vi en skylt som upplyser oss om att resan kostat några Euro. Men hur skall vi betala? Nedanför skylten ser vi ser något som ser ut som ett stort elefantöra. Kanske de bara menar att man skall kasta pengarna dit? Helena plockar upp jämna småpengar och jag kastar i pengarna. Simsalabim, bommen öppnar sig och häpna åker vi raskt igenom för att inte riskera att den far ner igen.
Väl av motorvägen ser vi en skylt med texten Cros-de-Cagnes. Det är dit vi skall, så det blir att ta av åt vänster. Från den lilla karta jag sett så vet jag att vi nu måste komma över eller under motorvägen för att komma till stranden, där vårt hotell ligger. Jag följer skyltarna men plötsligt så märker jag att vi håller på att svänga upp på motorvägen igen. Den leder till Cannes och dit vill vi inte nu så jag gör en klassisk u-sväng och vi klarar oss undan motorvägen. Jag kör tillbaka och hittar en väg under motorvägen. Vi åker in på den, men märker att den leder till något som liknar ett industriområde. Hur som helst så är det en återvändsgränd, så det är bara att ta av mot den plats där vi senast såg Cros-de-Cagnes-skylten. Vi hittar den och svänger tillbaka igen.
Nytt försök. Ett tag utan skyltning och så är vi igen på väg upp på motorvägen. Samma sväng och tillbaks. Jag försöker hitta en alternativ avfart, men det är bara vår återvändsgränd och så har vi vår bekanta Cros-de-Cagnes-skylt igen. OK, vi måste väl undersöka uppfarten på motorvägen då. Det verkar inte finnas något annat alternativ. Jag kör upp på motorvägen och redan innan vi helt hunnit upp ser jag en ny skylt med Cros-de-Cagnes till höger. Aha, det var det som var lösningen! Vi tar av från motorvägen innan vi ens helt kört upp på den och tar av enligt skyltningen och kommer upp på en viadukt, som går över motorvägen. Äntligen kommer vi på rätt sida om motorvägen! Nu gäller det bara att hitta hotellet. Jag har ett litet hum om var det skall ligga. Jag säger åt Helena, att jag skall stanna för att ta fram den lilla kartan, som jag skrivit ut från Internet över stranden. Då ropar hon plötsligt:
- Där är hotellet!
Eller i alla fall så har vi en skylt, som talar om att hotellet ligger till vänster. Vi inväntar mötande trafik och kommer in på tvärgatan. Där ser vi genast hotellet. Det är ett litet tvåvåningshotell omgärdat av en välansad häck. Jag stannar utanför porten, stiger ur bilen och kliver in i en liten trädgård och går upp för trappan och känner på dörren. Stängd! Nej, den öppnas inåt. Jag kliver in och till höger finns en liten reception. Bakom disken står en lång, ljushårig man.
- Bonsoir! säger jag.
- Bonsoir, Monsieur! svarar han, innan jag övergår till engelska och konstaterar att vi är sena.
Jag förklarar att jag har försökt ringa. Han bekräftar att det ringt flera gånger men att samtalet brutits. Kort nämner jag om väskorna och att det var lite knepigt att hitta en väg över motorvägen, men nu var vi i alla fall här. Han ger mig nyckeln till rummet. Vi får nummer 13. Han ger mig en lapp med koderna till hotelldörren och garageporten och förklarar att han kommer med ut och visar hur vi skall göra för att öppna dörrarna. Frun blev kvar i bilen, men stiger ur när hon ser att allt ordnat sig.
Receptionisten kommer med ut, hälsar på Helena och visar mig hur kodknappen fungerar både till ytterdörren och till porten till innergården. Han förklarar att ytterdörren normalt stängs klockan tio. Jag bär in de små väskorna åt Helena och kör sedan ner bilen till innergården och promenerar upp längs grusgången.
Jag går in genom dörren och bär panikväskan upp för vinkeltrappan. Uppe i korridoren börjar jag söka efter vårt hotellrum, hittar nr 13 och kliver in. Helena är redan i rummet och har hunnit se sig omkring. Det är ett stort och luftigt rum med ljusa väggar och grönspräckliga gardiner från golv till tak vid det stora fönstret på den motstående väggen. Till höger går en dörr till ett stort och rymligt badrum. Vi är helt nöjda med vad vi fått. Vi var lite rädda för att det kunde vara för nära motorvägen, men den är i andra änden av gatan så det skall inte vara något problem.
Klockan är mycket så mina kvällsritualer går snabbt. Jag känner mig törstig och tittar vad de har i kylskåpet. En liten cola ser frestande ut och hamnar i handen. Helena kommer ut ur badrummet och vi börjar gör oss färdiga för sängen. Det har varit en lång men omväxlande dag och ändå har vi en känsla av att detta bara är början!
När vi ligger i sängen slår kylskåpet på och börjar surra. Vi diskuterar om någon borde göra något, men enas om att vi nog är så trötta att vi kan sova och säger bara god natt!
Efter att kylskåpet slår på en tredje gång inser jag att någon borde göra något. Någon brukar bli jag, så jag stiger upp för att studera kylen lite närmare. Det är redan inställt på högsta temperatur, så det är inte där problemet är. Jag kan inte komma på något annat än att helt enkelt stänga av det. Det ligger en låda med iskuber högst upp. Jag inser att den kommer att smälta så småningom, så jag tar en av handdukarna och placerar den innanför dörren till kylskåpet. Ber en tyst bön om att allt vatten skall samlas där och så lägger jag mig på nytt.
Nu är det tyst. Jag hör att Helena redan sover och mycket snart gör jag detsamma.
Efter ett tag ser vi en skylt om avfart till Cagnes och ett stycke senare dyker avfarten upp. Framför oss ser vi några uppenbara automater med bommar framför. Nu är alltså frågan hur vi skall komma av den betalda motorvägen. Någon informationsskylt lyckas vi inte se. Jag kör åt sidan. Några bilar kommer och passerar snabbt och bommarna öppnas för dem. Vi gissar att de har någon slags kort, som gör det smidigt. Så ser jag längs bort en automat med annan skylt, så jag kör dit. Kanske den är för turister. Jag stiger ut och läser på skylten men begriper förstås ingenting. En bil ställer sig efter vår bil och mannen i verkar otålig. Jag går fram till honom och förklarar att vi är turister. Han visar upp ett kort, som behöves för den här automaten och sjasar iväg mig mot de andra automaterna. Jag backar och kör fram till den närmaste. Då ser vi en skylt som upplyser oss om att resan kostat några Euro. Men hur skall vi betala? Nedanför skylten ser vi ser något som ser ut som ett stort elefantöra. Kanske de bara menar att man skall kasta pengarna dit? Helena plockar upp jämna småpengar och jag kastar i pengarna. Simsalabim, bommen öppnar sig och häpna åker vi raskt igenom för att inte riskera att den far ner igen.
Väl av motorvägen ser vi en skylt med texten Cros-de-Cagnes. Det är dit vi skall, så det blir att ta av åt vänster. Från den lilla karta jag sett så vet jag att vi nu måste komma över eller under motorvägen för att komma till stranden, där vårt hotell ligger. Jag följer skyltarna men plötsligt så märker jag att vi håller på att svänga upp på motorvägen igen. Den leder till Cannes och dit vill vi inte nu så jag gör en klassisk u-sväng och vi klarar oss undan motorvägen. Jag kör tillbaka och hittar en väg under motorvägen. Vi åker in på den, men märker att den leder till något som liknar ett industriområde. Hur som helst så är det en återvändsgränd, så det är bara att ta av mot den plats där vi senast såg Cros-de-Cagnes-skylten. Vi hittar den och svänger tillbaka igen.
Nytt försök. Ett tag utan skyltning och så är vi igen på väg upp på motorvägen. Samma sväng och tillbaks. Jag försöker hitta en alternativ avfart, men det är bara vår återvändsgränd och så har vi vår bekanta Cros-de-Cagnes-skylt igen. OK, vi måste väl undersöka uppfarten på motorvägen då. Det verkar inte finnas något annat alternativ. Jag kör upp på motorvägen och redan innan vi helt hunnit upp ser jag en ny skylt med Cros-de-Cagnes till höger. Aha, det var det som var lösningen! Vi tar av från motorvägen innan vi ens helt kört upp på den och tar av enligt skyltningen och kommer upp på en viadukt, som går över motorvägen. Äntligen kommer vi på rätt sida om motorvägen! Nu gäller det bara att hitta hotellet. Jag har ett litet hum om var det skall ligga. Jag säger åt Helena, att jag skall stanna för att ta fram den lilla kartan, som jag skrivit ut från Internet över stranden. Då ropar hon plötsligt:
- Där är hotellet!
Eller i alla fall så har vi en skylt, som talar om att hotellet ligger till vänster. Vi inväntar mötande trafik och kommer in på tvärgatan. Där ser vi genast hotellet. Det är ett litet tvåvåningshotell omgärdat av en välansad häck. Jag stannar utanför porten, stiger ur bilen och kliver in i en liten trädgård och går upp för trappan och känner på dörren. Stängd! Nej, den öppnas inåt. Jag kliver in och till höger finns en liten reception. Bakom disken står en lång, ljushårig man.
- Bonsoir! säger jag.
- Bonsoir, Monsieur! svarar han, innan jag övergår till engelska och konstaterar att vi är sena.
Jag förklarar att jag har försökt ringa. Han bekräftar att det ringt flera gånger men att samtalet brutits. Kort nämner jag om väskorna och att det var lite knepigt att hitta en väg över motorvägen, men nu var vi i alla fall här. Han ger mig nyckeln till rummet. Vi får nummer 13. Han ger mig en lapp med koderna till hotelldörren och garageporten och förklarar att han kommer med ut och visar hur vi skall göra för att öppna dörrarna. Frun blev kvar i bilen, men stiger ur när hon ser att allt ordnat sig.
Receptionisten kommer med ut, hälsar på Helena och visar mig hur kodknappen fungerar både till ytterdörren och till porten till innergården. Han förklarar att ytterdörren normalt stängs klockan tio. Jag bär in de små väskorna åt Helena och kör sedan ner bilen till innergården och promenerar upp längs grusgången.
Jag går in genom dörren och bär panikväskan upp för vinkeltrappan. Uppe i korridoren börjar jag söka efter vårt hotellrum, hittar nr 13 och kliver in. Helena är redan i rummet och har hunnit se sig omkring. Det är ett stort och luftigt rum med ljusa väggar och grönspräckliga gardiner från golv till tak vid det stora fönstret på den motstående väggen. Till höger går en dörr till ett stort och rymligt badrum. Vi är helt nöjda med vad vi fått. Vi var lite rädda för att det kunde vara för nära motorvägen, men den är i andra änden av gatan så det skall inte vara något problem.
Klockan är mycket så mina kvällsritualer går snabbt. Jag känner mig törstig och tittar vad de har i kylskåpet. En liten cola ser frestande ut och hamnar i handen. Helena kommer ut ur badrummet och vi börjar gör oss färdiga för sängen. Det har varit en lång men omväxlande dag och ändå har vi en känsla av att detta bara är början!
När vi ligger i sängen slår kylskåpet på och börjar surra. Vi diskuterar om någon borde göra något, men enas om att vi nog är så trötta att vi kan sova och säger bara god natt!
Efter att kylskåpet slår på en tredje gång inser jag att någon borde göra något. Någon brukar bli jag, så jag stiger upp för att studera kylen lite närmare. Det är redan inställt på högsta temperatur, så det är inte där problemet är. Jag kan inte komma på något annat än att helt enkelt stänga av det. Det ligger en låda med iskuber högst upp. Jag inser att den kommer att smälta så småningom, så jag tar en av handdukarna och placerar den innanför dörren till kylskåpet. Ber en tyst bön om att allt vatten skall samlas där och så lägger jag mig på nytt.
Nu är det tyst. Jag hör att Helena redan sover och mycket snart gör jag detsamma.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar