Nu kör vi igen längs de numera välkända vägarna och hittar en fler skyltar och kommer så småningom in på en väg, som bär uppför. Vi far förbi några vackra villor. Vägen blir allt smalare, och snart ser vi en skylt in till en parkeringsplats där det står Musée Renoir. Vi är framme. Jag parkerar bilen i skuggan. Här var det lätt att hitta parkeringsplats. Det kan bero på att de just har öppnat. 
Vi stiger ut och njuter av de blomsterarrangemang, som blommar för fullt. Vi börjar gå längs stigen mot museet. Vi kommer in i en stor park, där jag vet att det skall växa många gamla olivträd. De fanns här redan när Renoir kom hit på 1890-talet i hopp om att finna lindring för sin reumatism. Han lät bygga sitt ”Les Collettes” 1907 och han bodde sedan här till sin död 1919. Men träden är många hundra år gamla. Renoir tyckte om att se staden och bergen på håll och härifrån hämtade han många av sina motiv. Work from home, kunde man säga.
Vi kommer fram till ett stenhus där vi ser en stor trumpetblomma och några skyltar, så vi tror att det är museet och går in. Det är bara en affär där de säljer souvenirer, vilket i detta fall innebär affischer och böcker med Renoirs målningar. Någon originaltavla kan jag inte se till salu. Vi går ut igen och vandrar i trädgården bland alla olivträd och alla de vårblommor, som växer på marken. Fåglarna verkar trivas. Frun beundrar samma utsikt som Renoir tyckte om. Hon visar några ”berg” i bakgrunden och jag säger bara att vi tar det där senare. Jag vet nog vilka ”berg” hon menar. Jag såg dem från stranden i morse.
Så småningom tar vi en stig upp mot det som måste vara museet. Väl inne blir vi upplysta om fotograferingsförbudet, så tavlorna får vi bara ta med som minnen. Vi går runt i huset där det numera hänger några originaltavlor. Tidigare hade de inte en enda tavla i museet. Lite missnöjda är vi kanske med urvalet men det är bättre än ingenting. Så småningom hittar vi fram till hans ateljé, som lär vara bevarad exakt så som han lämnade den. När jag ser hans gamla rullstol, så förstår jag varför det heter rullstol. Den här ser ut precis som en vanlig stol och så har den några små hjul under. Det kan vara en stol, som blivit ombyggd. Den halvfärdiga tavlan som vi sett i en guidebok är ersatt med en annan fullbordad tavla, så Helena kan inte uträtta sin uppgift. Sånt händer.
Vi går ut igen och går runt huset för att se på trädgården nedanför huset. Där ser vi en Venusstaty bland många fruktträd och rosor. Helena ser de första hängande apelsinerna på sin resa. Vi går sakta längs grusgången i den grönskande trädgården. Plötsligt ser jag en plog med gäss som flyger norrut och de påminner mig om vart vi är på väg efter vår resa i Provence. Jag hör en fågel som låter som den sirligt sjungande rödhaken och försöker febrilt få syn på den. Jag hade ju planerat att ta med kikaren, men den är inte med. Till sist får jag syn på fågeln och det är en helt vanlig rödhake.
Vi har en härlig stund i Renoirs trädgård, innan vi bestämmer oss för att fara vidare. Vi är överens om att vi även i fortsättningen både skall se på den attraktion vi är ute efter och även försöka ta del av den natur, som råkar finnas omkring. Dessutom skall vi under hela resan försöka njuta så mycket som möjligt av transporten från plats till plats. Det är inte heller så farligt om vi kör fel. Då får vi uppleva något nytt. Vi har oftast lite extra tid. Annars får vårt program ändras.
Vi är tillbaka vid bilen och jag kör ut på vägen. Jag svänger uppåt så att vi kan se hur det ser ut på toppen av berget. Där finns bara moderna stenhus och inte några intressanta trädgårdar så vi svänger tillbaks innan vi nått toppen. Tydligen har bebyggelsen vandrat uppåt så att säga. Vi svänger ner igen och möter några japanska turister som kommer gående. Det är lätt att gissa vart de är på väg.
Vi stiger ut och njuter av de blomsterarrangemang, som blommar för fullt. Vi börjar gå längs stigen mot museet. Vi kommer in i en stor park, där jag vet att det skall växa många gamla olivträd. De fanns här redan när Renoir kom hit på 1890-talet i hopp om att finna lindring för sin reumatism. Han lät bygga sitt ”Les Collettes” 1907 och han bodde sedan här till sin död 1919. Men träden är många hundra år gamla. Renoir tyckte om att se staden och bergen på håll och härifrån hämtade han många av sina motiv. Work from home, kunde man säga.
Vi kommer fram till ett stenhus där vi ser en stor trumpetblomma och några skyltar, så vi tror att det är museet och går in. Det är bara en affär där de säljer souvenirer, vilket i detta fall innebär affischer och böcker med Renoirs målningar. Någon originaltavla kan jag inte se till salu. Vi går ut igen och vandrar i trädgården bland alla olivträd och alla de vårblommor, som växer på marken. Fåglarna verkar trivas. Frun beundrar samma utsikt som Renoir tyckte om. Hon visar några ”berg” i bakgrunden och jag säger bara att vi tar det där senare. Jag vet nog vilka ”berg” hon menar. Jag såg dem från stranden i morse.
Så småningom tar vi en stig upp mot det som måste vara museet. Väl inne blir vi upplysta om fotograferingsförbudet, så tavlorna får vi bara ta med som minnen. Vi går runt i huset där det numera hänger några originaltavlor. Tidigare hade de inte en enda tavla i museet. Lite missnöjda är vi kanske med urvalet men det är bättre än ingenting. Så småningom hittar vi fram till hans ateljé, som lär vara bevarad exakt så som han lämnade den. När jag ser hans gamla rullstol, så förstår jag varför det heter rullstol. Den här ser ut precis som en vanlig stol och så har den några små hjul under. Det kan vara en stol, som blivit ombyggd. Den halvfärdiga tavlan som vi sett i en guidebok är ersatt med en annan fullbordad tavla, så Helena kan inte uträtta sin uppgift. Sånt händer.
Vi går ut igen och går runt huset för att se på trädgården nedanför huset. Där ser vi en Venusstaty bland många fruktträd och rosor. Helena ser de första hängande apelsinerna på sin resa. Vi går sakta längs grusgången i den grönskande trädgården. Plötsligt ser jag en plog med gäss som flyger norrut och de påminner mig om vart vi är på väg efter vår resa i Provence. Jag hör en fågel som låter som den sirligt sjungande rödhaken och försöker febrilt få syn på den. Jag hade ju planerat att ta med kikaren, men den är inte med. Till sist får jag syn på fågeln och det är en helt vanlig rödhake.
Vi har en härlig stund i Renoirs trädgård, innan vi bestämmer oss för att fara vidare. Vi är överens om att vi även i fortsättningen både skall se på den attraktion vi är ute efter och även försöka ta del av den natur, som råkar finnas omkring. Dessutom skall vi under hela resan försöka njuta så mycket som möjligt av transporten från plats till plats. Det är inte heller så farligt om vi kör fel. Då får vi uppleva något nytt. Vi har oftast lite extra tid. Annars får vårt program ändras.
Vi är tillbaka vid bilen och jag kör ut på vägen. Jag svänger uppåt så att vi kan se hur det ser ut på toppen av berget. Där finns bara moderna stenhus och inte några intressanta trädgårdar så vi svänger tillbaks innan vi nått toppen. Tydligen har bebyggelsen vandrat uppåt så att säga. Vi svänger ner igen och möter några japanska turister som kommer gående. Det är lätt att gissa vart de är på väg.
TILLÄGG/tips: De hade ett övervakat fotograferingsförbud inne i huset. Däremot finns det en bok, som heter Till bords med Renoir, som är mycket läsvärd på alla sätt för den intresserade. Där kan man även läsa att det enligt sägnen var Frans I, som planterade olivträden i början av 1500-talet.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar