Receptionisten frågar om vi hört nåt om väskorna och jag förklarar att de säkert kommer i morgon. Uppe på rummet är frun redan nästan färdig för middagen. Jag berättar att jag råkat fara förbi St-Paul och att det fanns massor med turister där, så jag tänkte att vi borde boka plats. Vad jag förstod så är restaurangen, som vi tänkte besöka, ganska populär. Jag ringer till restaurangen i St-Paul och frågar först om de har lediga bord. Det är inget problem. Hon frågar om tiden och jag frågar när gästerna brukar komma. Hon föreslår halv åtta och då svarar jag åtta. Servitörer brukar alltid vilja ha kunderna lite för tidigt, har jag lärt mig. Snabbt via duschen och jag är redo att ta på mig nya fräscha kläder. Nåja, ny skjorta i alla fall. Tur att jag hade satt skjorta och slips i panikväskan. Det känns lyxigt att kunna gå ut på lördagskväll och ha slips och vit skjorta trots att bagaget inte har kommit ännu. Att det måste bli samma byxor får man väl stå ut med. Jag reste inte i jeans. Av någon anledning kom jag igen att tänka på föreläsaren. Han är på väg hem nu. Undrar om hans bagage nu har kommit till hans hotell i Nice!?
Plötsligt förklarar Helena stolt att hon även har bytt underkläder.
- Underkläder? Säger jag frågande. Menar du att jag har släpat på dina underkläder i min väska?
Minen visar helt klart att så är fallet. Vi är nöjda med vår planering så här långt. Vi bestämmer oss att lugnt invänta morgondagen och se om väskorna kommer. På måndag går vi och köper nya kläder ifall inget kommit innan dess.
Vi är i alla fall nöjda så här långt, när vi går nerför trappan och ut genom porten. Jag går efter bilen medan frun väntar på gatan. När hon satt sig i bilen undran hon:
- Behöver du ingen karta?
- Nej, jag hittar bra! Säger jag och gör en u-sväng och far ut på Avenue de Cannes. Ett skutt över motorvägen och snabbt till höger.
- Kommer du ihåg, att vi åkte här igår? Frågar jag, men Helena kommer inte ihåg eftersom det var så mörkt då. Jag kör vidare och kommer till samma korsning, som jag passerade på väg till Villeneuve-Loubet men tar nu av åt ett annat håll. Vi kör rakt från kusten och svagt uppåt hela tiden. Det börjar skymma och jag tänder belysningen.
Trafiken är rätt gles och vi hinner fundera lite på vad vi har gjort och vad vi har framför oss. Hur det gick till vet jag inte men plötsligt är vi utanför Vence. Oj då! tänker jag, men förklarar för frun att vi är nära. Det här är Vence och vi skall till St-Paul-de-Vence. Backarna verkar mindre när det skymmer eller så är det för att jag börjar vänja mig. Snart skymtar jag St-Paul till vänster denna gång. Lika inbjudande. Jag visar åt Helena och hon tycker att det ser spännande ut. Vi kör ett stycke mot staden och dess murar och hittar en hygglig parkeringsplats. Jag tänker inte offra en halvtimme den här gången för att hitta en bättre.
Jag parkerar till vänster vid några järnstolpar och kliver ur bilen på passagerarsidan. Man lär sig. Vi börjar gå upp mot den vackert belysta staden. Det är ännu mer sagolikt så här på kvällen. Det är många som är ute och går och vi följer bara med strömmen. Vi går förbi ett kafé eller kanske snarare en bar. Kartan över St-Paul får jag ta fram senare. Vi ser att de flesta går upp för backen och in i staden så vi följer med. Vi går förbi en hög mur och jag ser en skylt med parkering för gäster till vår restaurang och visar skylten och säger att restaurangen är säkert helt nära innanför. Vi går in genom det höga stenvalvet och kommer in i till en stad, som jag inte trodde att kunde finnas. De smala gatorna är täckta av små smala välslipade stenar formade som blommönster. Här får man verkligen en känsla av att husen kunde vara tusen år gamla. Jag drar mig till minnes från guideböckerna att städerna byggdes i bergen för att skydda befolkningen mot saracenerna, men det var ju liksom på 800- och 900-talet och så!
Vi går längs de smala gränderna. Överallt finns det affärer, främst med konst. Vi är mer för gammal konst, men onekligen är även dessa tavlor med väldigt klara färger vackra. Nu är affärerna stängda och gränderna är tomma. Jag plockar till slut fram min karta och konstaterar att restaurangen faktiskt inte är i staden utan utanför. Det betyder att vi måste ha gått förbi den redan då jag såg parkeringsskylten. Vi vänder och går förbi en affär där en kille håller på att utföra renoveringsarbeten. Några ungdomar kommer emot oss. De stannar och börjar ivrigt diskutera med en renoveringskillen. Vi går vidare och möter flera ungdomar på väg in till stan. Så ser vi den lilla restaurangskylten mitt emot det kafé, som jag nog lade märke till. Vi går in genom en stenportal och kommer till en vacker trädgård. Här står den stora tummen, som jag sett i en bok. Frun tycker att tvåmeterstummen är söt. Vi drar in den friska luften, som nästan känns historisk på något sätt och så går vi in. Väl inne så ser vi bardisk med några stolar och några grupper av människor som sitter och inmundigar små drinkar av olika slag. En hovmästare kommer emot och vi visar att även vi vill börja med en liten drink. Helena söker upp en sandlåda medan jag beställer in en pastis och ett glas vittvin.
När frun är tillbaks sitter jag redan med en bricka med oliver, salta pinnar och lite charkuterier tillsammans med något att fukta läpparna med. De små träpallarna är helt uppenbart inte gjorda för personer med nordisk längd, men vi skall ju inte bli långrandiga här. Jag ser mig omkring och drar mig till minnes att detta hus från början hade varit ett fähus. Väggarna är tjocka och valven får mig närmast att tänka på en nordisk sockenkyrka. Vad jag minns så upptäcktes staden av konstnärer i början av 1900-talet och de satt då ofta på den enkla restaurangen, som detta då var. Sedan började de skänka eller betala sina räkningar, som vissa guideböcker säger, med sina konstverk åt restaurangägaren. Han blev då intresserad av modern konst och började så småningom även aktivt samla konst. Så hela stället kan egentligen ses som en stor konstutställning i något som är en blandning av en kyrka och en gammal ladugård. Men populär är den och omtalad har den blivit. Detta ställe hade vi planerat att äta vår lördagsmiddag på.
Plötsligt förklarar Helena stolt att hon även har bytt underkläder.
- Underkläder? Säger jag frågande. Menar du att jag har släpat på dina underkläder i min väska?
Minen visar helt klart att så är fallet. Vi är nöjda med vår planering så här långt. Vi bestämmer oss att lugnt invänta morgondagen och se om väskorna kommer. På måndag går vi och köper nya kläder ifall inget kommit innan dess.
Vi är i alla fall nöjda så här långt, när vi går nerför trappan och ut genom porten. Jag går efter bilen medan frun väntar på gatan. När hon satt sig i bilen undran hon:
- Behöver du ingen karta?
- Nej, jag hittar bra! Säger jag och gör en u-sväng och far ut på Avenue de Cannes. Ett skutt över motorvägen och snabbt till höger.
- Kommer du ihåg, att vi åkte här igår? Frågar jag, men Helena kommer inte ihåg eftersom det var så mörkt då. Jag kör vidare och kommer till samma korsning, som jag passerade på väg till Villeneuve-Loubet men tar nu av åt ett annat håll. Vi kör rakt från kusten och svagt uppåt hela tiden. Det börjar skymma och jag tänder belysningen.
Trafiken är rätt gles och vi hinner fundera lite på vad vi har gjort och vad vi har framför oss. Hur det gick till vet jag inte men plötsligt är vi utanför Vence. Oj då! tänker jag, men förklarar för frun att vi är nära. Det här är Vence och vi skall till St-Paul-de-Vence. Backarna verkar mindre när det skymmer eller så är det för att jag börjar vänja mig. Snart skymtar jag St-Paul till vänster denna gång. Lika inbjudande. Jag visar åt Helena och hon tycker att det ser spännande ut. Vi kör ett stycke mot staden och dess murar och hittar en hygglig parkeringsplats. Jag tänker inte offra en halvtimme den här gången för att hitta en bättre.
Jag parkerar till vänster vid några järnstolpar och kliver ur bilen på passagerarsidan. Man lär sig. Vi börjar gå upp mot den vackert belysta staden. Det är ännu mer sagolikt så här på kvällen. Det är många som är ute och går och vi följer bara med strömmen. Vi går förbi ett kafé eller kanske snarare en bar. Kartan över St-Paul får jag ta fram senare. Vi ser att de flesta går upp för backen och in i staden så vi följer med. Vi går förbi en hög mur och jag ser en skylt med parkering för gäster till vår restaurang och visar skylten och säger att restaurangen är säkert helt nära innanför. Vi går in genom det höga stenvalvet och kommer in i till en stad, som jag inte trodde att kunde finnas. De smala gatorna är täckta av små smala välslipade stenar formade som blommönster. Här får man verkligen en känsla av att husen kunde vara tusen år gamla. Jag drar mig till minnes från guideböckerna att städerna byggdes i bergen för att skydda befolkningen mot saracenerna, men det var ju liksom på 800- och 900-talet och så!
Vi går längs de smala gränderna. Överallt finns det affärer, främst med konst. Vi är mer för gammal konst, men onekligen är även dessa tavlor med väldigt klara färger vackra. Nu är affärerna stängda och gränderna är tomma. Jag plockar till slut fram min karta och konstaterar att restaurangen faktiskt inte är i staden utan utanför. Det betyder att vi måste ha gått förbi den redan då jag såg parkeringsskylten. Vi vänder och går förbi en affär där en kille håller på att utföra renoveringsarbeten. Några ungdomar kommer emot oss. De stannar och börjar ivrigt diskutera med en renoveringskillen. Vi går vidare och möter flera ungdomar på väg in till stan. Så ser vi den lilla restaurangskylten mitt emot det kafé, som jag nog lade märke till. Vi går in genom en stenportal och kommer till en vacker trädgård. Här står den stora tummen, som jag sett i en bok. Frun tycker att tvåmeterstummen är söt. Vi drar in den friska luften, som nästan känns historisk på något sätt och så går vi in. Väl inne så ser vi bardisk med några stolar och några grupper av människor som sitter och inmundigar små drinkar av olika slag. En hovmästare kommer emot och vi visar att även vi vill börja med en liten drink. Helena söker upp en sandlåda medan jag beställer in en pastis och ett glas vittvin.
När frun är tillbaks sitter jag redan med en bricka med oliver, salta pinnar och lite charkuterier tillsammans med något att fukta läpparna med. De små träpallarna är helt uppenbart inte gjorda för personer med nordisk längd, men vi skall ju inte bli långrandiga här. Jag ser mig omkring och drar mig till minnes att detta hus från början hade varit ett fähus. Väggarna är tjocka och valven får mig närmast att tänka på en nordisk sockenkyrka. Vad jag minns så upptäcktes staden av konstnärer i början av 1900-talet och de satt då ofta på den enkla restaurangen, som detta då var. Sedan började de skänka eller betala sina räkningar, som vissa guideböcker säger, med sina konstverk åt restaurangägaren. Han blev då intresserad av modern konst och började så småningom även aktivt samla konst. Så hela stället kan egentligen ses som en stor konstutställning i något som är en blandning av en kyrka och en gammal ladugård. Men populär är den och omtalad har den blivit. Detta ställe hade vi planerat att äta vår lördagsmiddag på.
Inlägg
1 kommentar:
Hej!
Kom helt appropå in här... skrattade gott ja, har även besökt St P d Vence
Mvh ann beutler
Skicka en kommentar