Kapitel 10 Hemåt på riktigt

10.1 En sista morgon i Cagnes

Klockan ringer. Jag vaknar. Det är tyst och kolmörkt i rummet. Vi har lyckats bra med mörkläggningen igen. Oj nej, det är ju mitt i natten. Vi skall resa hem idag. Planet går 6.30. Vi måste vara på plats en timme före. Vi räknar för säkerhets skull med en halvtimmes körning och därför har vi satt klockorna att ringa på 4.30. Dessutom så har vi ju haft turen att det blev sommartid i natt så enligt vintertid är det 3.30. En lämplig tid för uppstigning på en söndagsmorgon.
Sömnigt frågar jag om Helena har vaknat. Det kommer något ljud som tyder på att så är fallet. Jag försöker kravla mig upp ur sängen och stappla mig ut till badrummet. Efter ett halvhjärtat försök att fräscha till mig så ger jag över rummet åt Helena. Det är tur att vi för en gångs skull packade på kvällen. Men det är väl så att vi har kvar lite av vår självbevarelsedrift i alla fall. Jag börjar fumligt klä mig och gör sedan kylskåpet i ordning igen. Helena kommer ut från badrummet och gör sig färdig för avfärd.
Väskan är klar och vi försöker se att allt är i ordning. Vi skulle nog knappast märka även om sängen låg upp och ner. Så säger vi hejdå åt vårt rum och stapplar ner för trappan. Självfallet är det tomt i receptionen så vi lägger nyckeln som vi kom överens om och går ut. Jag bär ut väskan och går sedan och hämtar bilen. När jag parkerat den utanför grinden så kommer Helena och sätter sig i bilen medan jag lyfter in väskan. Jag ser att klockan är 5.02.

Så ser vi upp på vårt hotell en sista gång innan jag gör en u-sväng och vi kommer ut på Avenue de Cannes. Nu har jag inte tänkt ta motorvägen utan den mycket enklare strandvägen så jag svänger in på Boulevard Kennedy för sista gången den här resan. Det är mörkt och fullkomligt öde. Sedan bär det av till vänster och in på strandvägen. I skymningen ser vi de välkända siluetterna av husen på stranden och fiskrestaurangerna. Vi kommer in och ut ur St-Laurent-du-Var. Klockan är 5.08. Vägen är rak och fin och det är väldigt lite trafik.

9.8 En sista måltid i Cagnes

- Bonsoir monsier!

-Bonsoir monsieur, hälsar jag igen på reseptionisten. Så förklarar jag att vi tänkte betala redan idag eftersom vi far mycket tidigt i morgon. Han skriver ut räkningen och visar sedan var vi skall lägga nyckeln i morgon. Vi tackar för oss och går ut.

När vi kommer ut bestämmer vi oss för att ta genvägen till Boulevard Maréchal Juin. Det är rätt lugnt trots att det är lördagskväll. Folk kanske rör sig mera längs stranden eller högre upp i staden. Svårt att veta. Med målmedvetna steg går vi mot vårt stamlokus. Det skall nu bli första gången under resan, som vi äter två gånger på samma ställe. Det verkade så gemytligt och lokalt och utan turistatmosfär, så därför har vi bestämt oss för att gå dit igen. Vi kommer fram och jag öppnar dörren.

Det sitter några strögäster i lokalen, men stämningen verkar bra. Våra vänner servitrisen och servitören står vid bardisken och bugar igenkännande och välkomnande åt oss. Vi slår oss ner vid den bortre väggen och servitrisen kommer snabbt med menyn åt oss. Ikväll vill vi ha något enkelt. Vi ser att de har pizza på menyn och börjar välja bland dem. De har en som heter Pizza Paysenne. Jag hittar det inte i mitt lilla häfte, men jag har för mig att det borde betyda lant-pizza. Så vi väljer en varsin och tar en liten flaska Côtes de Provence, som heter Cellier des Arches. Det blir nog en lämplig avslutning för oss.

Pizzan hör ju till det naturliga köket i de här trakterna. Det är ju inte bara så att vi sitter en knappt en timmes bilfärd från den Italienska gränsen. Området hörde ju faktiskt till Italien ända fram till en folkomröstning 1860.Vi sitter och pustar ut och funderar kring vår långa resa, som börjar nå sitt slut. Vi har varit nöjda konstaterar vi när servitören kommer med våra pizzor åt oss.

Han titulerar Helena vänligt för sinorina när han överräcker pizzan under många artighetsfraser. Det är rejäla pizzor med kalvschnitzelbitar, generöst med ost, ett ägg i mitten och som en överraskning så har de satt några oliver. Tänk det hade jag verkligen inte förväntat mig!Vi äter och börjar känna oss trötta. Det är lite tidigt, men det är bra. Vi måste försöka komma så tidigt som möjligt i säng och försöka få sömn för i morgon blir det att stiga upp långt före tuppen.

Vi är båda väldigt mätta och bestämmer oss för att inte ens ta någon efterrätt. Vi måste ju vänja oss någon gång att det inte blir trerättersmenyer två gånger varje dag i fortsättningen. Så beställer jag in en kaffe brutal och notan. Servitrisen kommer raskt med min sista beställning under den här resan. Idag tycker vi att de kan få lite dricks också. Maten var bra och de lyckades slå in rätt pris i kassaapparaten.

Så stiger vi upp och går mot dörren. Vi vänder oss mot våra värdar och säger bonsoir, merci och arevoir och vad jag nu kan komma på för artighetsfraser. Servitrisen önskar oss godkväll. Servitören bugar sig så han nästan slår pannan i golvet och säger boinsoir och merci senorina och en massa andra artigheter. Han vet nog hur damer skall behandlas.

Helena skiner naturligtvis som en sol när hon svävar fram längs trottoaren. Dom kan nog dom här fransmännen! Det är en tröst att han är betydligt äldre än den intressanta handhundmannen i Arles i alla fall. Vi ids inte ta genvägen hem utan går via den åtminstone namnmässigt knepiga korsningen och tar av till höger eller mot Cannes. Vi missade Cannes den här gången. Sånt cannes hända.Ferrarin och den färggranna brödrosten står kvar. Det är tydligen inte så lätt att sälja eller hyra ut bilar här. Vi har bara några steg kvar innan vi svänger in på vår lilla gränd. Vi går in genom porten. Jag plockar fram plånboken för att söka fram koden när jag ser att det rör sig där inne. Dörren är ännu öppen, så det är bara att gå in. Vi går upp för trappan och in på rum nummer 13. Vi har inte mycket att packa, men det som skall göras måste göras nu. En obligatorisk sväng via badrummet även för mig och sedan är det bara att ställa om väckarklockorna. Ingen vågar säga vad vi ställer den på, men vi kontrollerar att båda kommit ihåg att det blir sommartid imorgon. Det känns ju bra å ena sidan, men varför just då när vi ändå måste upp tidigt?Så är det bara att försöka tömma huvudet på alla tankar som rullar på och nu är det nog bra att vi har vårt system:- Ba!- Ba!

9.7 En doft av Grasse

Så kommer vi igen in i ett kuperat landskap. Det syns ju betydligt bättre när man inte susar fram längs motorvägen. Vi passerar några fantastiska ekskogar. Härligt att se dessa knotiga ekar i det kuperade landskapet. Så småningom börjar vi även komma in till trakter med olivlundar. Fortfarande är det väldigt kuperat och i backarna kan vi se mängder av stenmurar, som generationer byggt upp.

Det är andra gången under resan som jag sett olivodlingar. Den första gången var i les Baux-de-Provence på väg från triumfbågen i St-Rémy-de-Provence.Så här hade jag föreställt mig landskapet i Provence utgående från en av de böcker, som jag läste före resan. Men landskapet här är väldigt varierande. Så här ser det ut här, men på alla andra ställen så ser det ut på annat sätt. Inte bättre eller sämre, utan annorlunda. Det är väl kanske det som är charmen med Provence att det är så väldigt varierande. Det märks speciellt en dag som idag, när vi reser tvärsöver hela Provence.

Så närmar vi oss Grasse, som är känt som parfymernas hemvist i Frankrike. Förr trodde jag att alla parfymer kom från Paris, eftersom det ju oftast står Paris på flaskorna. Men det är bara modehusen, som finns där. Blommorna odlades och de berömda parfymerna skapades i Provence och framför allt i trakten av Grasse. Mannen bakom fruns favoritparfym Chanel No 5 bodde i Grasse.

Vi hade tänkt att vi skulle kunna se några blomsterodlingar, men tydligen är det inte vårblommor, som de odlar för vi kan inte se några odlingar när vi passerar. Däremot märker vi att bebyggelsen nu tätnar betydligt. Från att ha varit mera som nordisk landsbygd blir det ett mycket tättbefolkat område. I det kuperade landskapet syns hur bebyggelsen har klättrat högt upp på alla kullarna. Vi ser bara tak vid tak vid tak.

Vi kör genom Grasse och märker att det är en mycket elegant stad. Idag kommer vi bara att passera, men kanske att vi en annan gång kan ta oss mera tid i dessa vackra trakter. Jag kör vidare. Frun börjar bli trött. Klockan är halv sex och vi har haft en lång dag idag. Jag kör vidare och försöker övertyga henne om att vi senast kvart över sex skall vara på hotellet. Men det ynkliga svaret visar att hon inte tror på mig, som vanligt.

Jag vill att vi skall ha så många minnesbilder som möjligt med oss hem, men vid helgmålsringningen klockan arton meddelar frun att hon går i strejk. Hon vägrar att göra annat än att sitta och säga att vi nog inte hittar tillbaka till Cagnes. Märkligt nog så ser jag ingen skylt med Cagnes, men det är ju ändå igen lätt att orientera sig vid kusten. Det är ju bara att köra nerför.

Så ser jag en infoskylt om avtag till Villeneuve-Loubet och säger att nu är det nära. Plötsligt ser jag att de visar Cagnes på en skylt och nu känns det som att vi är hemma igen. Det verkar långt när man ser hur de räknar upp en mängd orter på skyltarna, men det är bara att de ligger så nära varandra.Cagnes igen! Fortfarande hittar jag hur vi skall köra in och över motorvägen och så över viadukten och så svänger vi in på vår lilla sidogata. Klockan är åtta över sex.

Frun stiger ur och går in. Idag har hon tyvärr inte tid för någon tupplur utan får vila bara medan jag far iväg och tankar hyrbilen. Allt måste man komma ihåg. U-svängar kan jag vid det här laget. Det måste väl finnas en bensinmack längs Avenue des Cannes gissar jag och efter några hundra meter dyker det upp en liten rackare. Jag kör över gatan och stannar bilen och tankar fullt.

Så går jag in till den lilla stationen och ställer mig i kö efter en glop, som står och köper några flaskor bordsvin. Jag ser att de främst verkar sälja bensin, vatten och vin här. Nå vätska som vätska, och de verkar ha ungefär samma åldersgräns för alla inköp. Det blir min tur och jag betalar för mig och går ut. Så är det bara att köra tillbaka till hotellet och parkera bilen på innergården och gå in igen.

Jag läser av tripmätaren och ser att vi kört 1320 km under hela vår resa. Vi har behövt tanka bara en gång förutom idag. Den har varit bensinsnål den lilla rackaren. Bra har den gått och dessutom har jag aldrig tappat bort den. Jag går in till hotellet. Jag har bara en väska med mig eftersom vi ju bara skall bli här en natt den här gången. Väl inne så ser jag att det är vår långe blonde receptionist precis som första gången.

- Bonjour monsieur!

- Bonjour monsieur! Hälsar vi glatt och så berättar jag kort om vår lilla tur till andra sidan av Provence. Så går jag uppför trappan till vårt välkända rum. Frun ligger och vilar, men får masa sig upp när jag kommer. Vi har ingen tid att förlora. Vi gör oss i ordning för i morgon bitti.

Då hittar Helena den lilla pastisen vi köpte i Arles då det var kallt. Det är ju dumt att släpa hem en liten nästan tom flaska, och en riktig viking kastar ju ingenting, så vi bestämmer oss för att fira en försenad pastistimme.

När vi är färdiga har vi två alternativ. Antingen går jag och hämtar någon skräpmat eller så går vi ut. Eftersom jag inte kommer på att jag sett någon grillkiosk i närheten, så bestämmer vi oss för att gå till det trevliga brasseriet. Vi går ut ur rummet och nerför trappan.

9.6 Pierre de la Fée

Vi sätter oss i bilen och jag kör tillbaka längs samma väg, som vi kom in i staden. Vi kör upp på motorvägen och så susar vi fram igen. Kartläsaren har det lätt ett tag. Efter en knapp timmes körning, så ser hon att orten Draguignan kommer upp på skyltarna och vi börjar göra oss beredda på att ta oss av motorvägen. Vi kommer nu att fortsätta vår färd via mindre vägar till Cagnes. På vägen har vi nu egentligen bara en enda sak vi vill titta på och det är några märkliga stenar utanför Draguignan.
Jag följer kartläsarens råd och plötsligt ser jag Office du Tourisme-skylten igen. Den här gången hade jag inte tänkt yra omkring, utan så snabbt som möjligt komma dit vi ska. Jag bromsar in, parkerar, kliver ut och går in. Bakom disken sitter en slank, mörkhårig ung kvinna och jag förklarar kort att jag bara undrar var stenarna är. Hon ser märkligt nog ut som om hon aldrig hört talas om några stenar. Hon går i alla fall och plockar fram en broschyr och ger mig den. På pärmbladet ser jag något som verkar vara av sten och som de ser ut som en jättestor upp-och-nedvänd bikupa. Det här motsvarar inte det foto jag sett, så jag ber att få papper och penna och försöker rita stenarna. Då verkar det gå upp ett ljus för henne! Hon pekar på broschyren och där står Trans en Provence. Hon pekar på stenarna och säger Draguignan. Jag är tydligen i fel kommun! Vi borde ha väntat med att fara in på turistinfon! Men snäll som hon är så går hon lite längre in i kontoret och drar upp en låda och plockar fram en karta. Hon kommer fram till disken och visar att det är en karta över Draguignan och så ritar hon in med en tjock blå penna hur vi skall köra. Det var ju bra service! Jag tackar för mig och går ut och ger kartan åt kartläsaren och far iväg.

Snart kommer vi till en skylt, som önskar oss välkomna till Draguignan och kartläsaren får hjälpa till igen. Vi följer en slingrande väg in mot centrum. Via några rondeller så kommer vi in på huvudgatan mot centrum. Så mycket hinner vi inte se, men det är inte heller meningen idag. Vi försöker följa med gata för gata så att vi vet när vi skall svänga av till höger och vänster och kommer så småningom ut på landsbygden igen.
Så ser vi en skylt med info om Pierre de la Fée, älvstenen och jag svänger till vänster från landsvägen in på en smal liten grusväg och parkerar bilen. Vi ser nu stenen trettio meter framför oss. Vi stiger ut och promenerar den sista biten. Det vi har framför oss nu är alltså ett mycket gammalt stenmonument. Det är tre stora stenar som står som stolpar och en fjärde mycket större och flatare, som ligger ovanpå. Stenarna är så stora att det går bra att gå under den liggande stenen och mellan de stående stenarna skulle det gå att köra in en bil, om man skulle våga.
Olika böcker verkar ha lite olika uppgifter om detta döse, som det kallas. Vissa talar om att det skulle vara kelterna som reste stenarna och de var här för 2.500 år sedan. Andra talar om att döset skulle vara nästan dubbelt så gammalt. Nåja, ingen har gjort någon gammal inskription, så vi får nu bara gå runt och fascineras av de stora stenarna. Vi kan i alla fall undra över hur någon fått hit dem, vad de användes till och vem som gjort allt detta.
Bredvid döset finns några träd, som lär ha haft betydelse i de gamla kultsammanhangen. Närmast stenarna står en ek. Denna måste ju vara planterad betydligt senare. Jag uppskattar den till högst femhundra år. Vi har själva en ek hemma på gårdsplan, som uppskattats till åttahundra år och den här är betydligt mindre.
Frun går ytterligare ett varv runt stenarna och jag börjar dra mig tillbaka till bilen. Då upptäcker jag att det växer vild rosmarin runtomkring, så jag bryter av en rejäl kvist som ett minne av platsen. Nu kan jag välja i höst om jag vill krydda grytorna med rosmarin från Châteauneuf-du-Pape eller från Draguignan. Det skall bli trevligt!

Vi sitter igen i bilen och vi kör tillbaka mot centrum av Draguignan. Kartläsaren har till uppgift att försöka hitta en väg mot Grasse. Det innebär att vi bara kör en bit mot centrum, och sedan svänger vi till vänster och då bör vi ha vägen där. Vi ser en skylt och ser att vi är på rätt väg. Just när jag skall svänga till vänster får jag syn på en staty rakt fram så jag kör dit istället. Statyn föreställer en drake. Den har vingar, och både svans och tunga har hullingar. Det föreställer antagligen draken, som gett staden dess namn. Vi kör ett varv runt statyn och tar sedan av mot Grasse. Vi hinner dock ännu få en sista skymt av Draguignan med dess kyrka och alla röda tegeltak.

9.5 Klostret i St-Maximin

Då jag kommer ut ser jag en byst på en piedestal till höger och går fram. Det är Mistral, som igen blickar ut över oss. På stadshuset mitt emot ser jag den välbekanta Office de Tourisme- skylten så vi bestämmer oss för att gå dit för att få lite mer information. En vänlig dam bakom disken ger oss en enkel karta och några broschyrer. Som vi gissat arrangeras musikkonserter i kyrkan och vi får programmet. Knappast kommer vi tillbaka i år. Det kunde däremot vara trevligt att någon gång i vintermörkret där hemma kunna spela samma musik, som de spelar här i en konsert samtidigt i denna helt fantastiska kyrka. Den vänliga damen visar även på en enkel stadskarta var den gamla staden är. Den befinner sig mitt emot stadshuset bortom kyrkan. De smala gamla gränder vi gick igenom för att komma till kyrkan tillhör tydligen den nya staden. Tänk så fel man kan ha.
Den vänliga damen visar även var ingången till klostret finns, vilket är vårt nästa mål idag. Vi skall gå runt det stora stadshuset, så hittar vi ingången. Vi tackar för oss och traskar vidare. När vi kommer runt hörnet, så ser vi skyltar som informerar om att vi kan gå in till klostret. Vi går in genom dörren och kommer till något, som mer ser ut som en vinbutik. Ja, snarare är det väl en vinbutik. Skyltar informerar om degustation och maison des vin. Det betyder att det går att avsmaka och rimligen även köpa husets vin. Vi är inte i något av vinmonopolens förlovade länder! Eftersom vi verkligen inte var mentalt förberedda på att börja avsmaka viner i ett kloster, så går vi vidare genom rummet och kommer ut i en fantastisk klosterträdgård.

Vi ser utsidan av den stora kyrkan och klosterväggarna och i mitten bildas en stor fyrkantig trädgård med stora gamla träd. Eftersom vi som vanligt är rätt ensamma så infinner sig en mäktig stämning av att se dessa gamla husväggar, som omger ett stycke stilla natur. Vi går vidare och kommer in i en gång med valvbågar. En inbjudande meny, står vid sidan av en dörr och informerar oss om att de även har en fin restaurang här. Skyltar visar även att de har ett hotell i anslutning till klostret. Vilken fantastisk känsla det skulle vara att en gång kunna övernatta bland dessa gamla valv! Hur gammalt klostret är vet jag inte, men kyrkan började byggas i slutet av 1200-talet. Bygget varade i tvåhundrafemtio år.
När vi kom in såg vi en skylt som visade att vi skulle ha en sevärdhet i den här riktningen, men nu ser vi inte några fler skyltar. Jag går tillbaka för att kontrollera skylten och kommer sedan tillbaka till Helena. Vi undrar än en gång över deras skyltning. Jag kikar in i ett stort rum med stenväggar och ett högt valv. Längst in verkar det finnas en mycket stor restaurang av något slag och jag ser en mörkhårig kvinna där inne. Jag går fram och frågar henne om skylten och pilen och undrar var sevärdheten är. Den välmejkade damer skrattar och säger att det är hela platsen som är en sevärdhet. Självfallet har hon helt rätt, det var bara vi som uppfattade skylten fel. Märkligt med damerna i Provence. På ett kloster kan de vara väldigt propert klädda och fint mejkade, men när jag studerade de unga damerna i matvaruaffären i Cagnes kunde jag inte skönja någon mejk alls. Jag hade förväntat mig tvärtom.

Vår tidtabell börjar bli ansträngd, så vi söker upp den sista lilla sevärdheten i den stora sevärdheten, vilket är en äkta milstolpe. I ändan av en valvgång hittar vi till slut en tvåmeter hög stolpe, som lär skall vara 1900 år gammal och som en gång stod längs en av de vägar, som ledde till Rom.
För den här resan är nu vårt besök i kyrkan och klostret vid Sankta Maria Magdalenas basilika i Saint-Maximin-la-Ste-Baume över. Även detta är en plats som vi gärna kommer tillbaka till. Då kanske vi kunde övernatta i klostret och titta lite mer på den gamla staden. Men nu söker vi oss tillbaka genom klosterträdgården och ut via vinbutiken och promenerar mot bilen. Vi behöver inte gå genom centrum utan kan ta en genväg till bilen. Idag har vi haft den på en helt fri parkering så vi slipper det sedvanliga trasslet med parkeringsvakter.