4.3 Mot toppen av Eze

Nåja, vi fortsätter vår promenad uppåt. Efter två 180-graders svängar kommer vi in i den gamla staden. Vi kommer innanför en ringmur och vi har två-tre våningars gamla stenhus omkring oss. Lite av känslan, som fanns i St-Paul-de-Vence, men här är det mycket brantare. Vi går vidare och passerar en kyrka, som ser rätt modern ut – alltså inte från medeltiden. Några turistshoppar försöker fresta oss, men promenaden fortsätter framåt och uppåt. Gränderna är små och här finns ingen trafik överhuvudtaget. Alla går. Eftersom vi har hus omkring oss så kan vi inte se något av utsikten just nu, men vi anar vad vi har framför oss.
Några gånger vilar vi, men till sist kommer vi äntligen till en liten bur där de vill att vi skall köpa biljetter. Vi har nått vårt mål. Nu tar trädgården vid. Först har vi en brant stenklippa framför oss och en stig. Den går upp till ruinerna av ett slott, som en gång fanns högst upp. Nu har man planterat massor med olika kaktusar här. Här finns runda och här finns avlånga. Här finns såna med långa blad och såna, som bara har taggar. Det finns faktiskt mycket kaktusar. Helena har tyckt om kaktusar sedan hon var liten och hade en egen liten samling. Den har nog torkat bort för länge sedan, men intresset finns kvar och därför går vi igenom parken och söker oss ytterligare uppåt.
Till sist kommer jag upp till ruinen. Då hör jag att någon talar svenska på andra sidan, så jag frågar glatt:
– Nå vem vann uttagningen? Och sticker fram mitt huvud. Där sitter fyra förvånade ungdomar och en tjej svarar:
– Lena Ph! Varefter vi jämför årets uttagningar med fjolårets och jag konstaterar att jag i alla fall tyckte att det var bättre i fjol. De tyckte att Lena skulle ha stora chanser, men jag var lite tveksam. Hygglig, men ingen vinnare i Europafinalen.
Så går jag vidare runt muren och där står Helena, som redan har hunnit se sig omkring. Utsikten skall vara en av de bästa längs Rivieran enligt guideboken och det verkar helt rimligt. Vi ställer oss bredvid en karta, så att vi får reda på exakt vad vi kan se där nere. Cap Ferrat känner vi igen från igår i alla fall. Det lär gå att se till Korsika en klar dag, men då måste det tydligen vara mindre dis än idag.

Efter att ha vilat upp oss, så är det bara att börja promenera ner igen. Det blir samma stig och samma kaktusar. Plötsligt hör vi igen att någon talar svenska. Den här gången är det ett äldre par och antagligen deras dotter, som kommer promenerande. Då är det Helena som öppnar näbben och frågar om damen kunde fotografera oss bredvid några jättestora kaktusar. Snäll som hon är, så hjälper hon oss och berättar samtidigt att de stora runda kaktusarna, som växer bredvid oss brukar kallas svärmorskuddar. Ja, inte skulle jag vilja sätta mig på dem i alla fall!

4.2 Förmiddag i Eze

Allt går så vant redan på något sätt. Efter vår standardfrukost kör vi vant mot Nice. När vi passerar småbåtshamnen hittar vi ytterligare en skylt som förkunnar att vi har en möjlighet att svänga av till Moyenne Corniche. Det går tre bergsvägar till Monaco från Nice. Detta är den mellersta. Den högsta heter Gran Corniche och den tänkte vi ta på returen, om Helena vågar förstås.
Genast börjar vägen bära av uppåt och snart ringlar den fram som vanligt igen. Ställvis verkar vägen försvinna, men det gäller bara att ta en nästan etthundraåttiograders sväng och köra tillbaks i samma riktning!
Utsikten blir allt bättre. Synd bara att det är Helena som har utsikten och hon är så höjdrädd, att hon skulle hellre sitta på min sida. Utan att köra naturligtvis. Men vi kör vidare och får en fantastisk utsikt över det blå Medelhavet. Vi ser än en gång Cap Ferrat, men den här gången långt nere och bara på avstånd. Plötsligt kommer vi till dagens första etappmål. Framför oss har vi ännu en liten bergsby. Den här gången är det Eze, som jag kollat in i guideböckerna.
Eze är en liten bergsby med 2.500 innevånare, som befinner 430 meter över havet. Eftersom den bara är några kilometer från kusten så betyder det att utsikten är hisnande.
Det är lätt att hitta den här gången. Vi ser en parkeringsplats och den gamla staden skymtar högt ovanför oss. Det verkar ännu vara ett rejält stycke att gå. Bilen parkerar jag så att den skall vara i skugga hela tiden. När jag stiger ur, så ser jag en kiosk helt nära och utanför den har man placerat en fågelbur. Där sitter en svart fågel och tvättar sig. Jag tycker det ser ut som en kaja eller en råka. Det är ju märkligt att man har sådana fåglar som burfåglar.
Vi börjar vår promenad uppåt. Helena vill inte gå ända upp, så vi försöker hitta en karta, så att vi vet vart vi är på väg. Hon hade sett i en guidebok att det skulle finnas en kaktusträdgård här och den vill hon se. Vi går ett stycke uppåt och då ser jag en informationstavla över staden eller snarare berget. Helena börjar söka efter kaktusarna och till sist hittar vi dem. Kaktusparken eller Jardin Exotique, som den heter, befinner sig högst upp! Oj då! Nåja, vi får gå i sakta mak och vi har ju ändå tänkt ta en lunch här någonstans, så då får vi ju vila på samma gång. Vi går förbi några souvenirbutiker, men karaktären är stark och vi klarade av att bara titta på dem. Plötsligt ser jag en skylt med texten Chemin de Nietzsche. Jag visste att den skulle finnas här någonstans, men inte var. Stigen går neråt, så jag följer den ett stycke innan jag vänder om och möter frun, som tycker att dylika idiotiska blindtarmar bara gör att promenaden blir ännu längre.
Jag berättar för henne att filosofen Friedrich Nietzsche bodde här en kort tid då han skrev boken ”Så talade Zarathustra”, som den heter på svenska. Själv har jag inte heller läst något av honom, men av någon underlig anledning har han blivit en av världens mest kända filosofer. Läser man en kort beskrivning av Eze nämner man att han bott här en tid. Av nyfikenhet skummade jag i en 250-sidig biografi över honom för att få reda på mer. Det visade sig att man där inte ens nämnde, att han bott i Eze.
Det visade sig också att ”Så talade Zarathustra” egentligen var fyra böcker. När han gav ut den tredje boken några år efter del I och del II så hade de första böckerna sålts i mindre än sextio exemplar. Den fjärde gav han ut enbart för sina vänner. Ingen annan var intresserad. Ändå är han nu hundra år senare så berömd, att man tydligen vill hedra honom på alla platser där han bott. Historien är intressant. (Jag märker att till och med ordbehandlingsprogrammet ilsknar till då jag stavar Zarathustras namn fel!)

Kap 4 Ända fram till Monaco

4.1 En sista morgon på stranden i Cagnes-sur-Mer

Som vanligt, är det jag som vaknar först. Klockan visar att det finns tid för en liten promenad. Raskt är jag uppe ur sängen och gör ett kort besök via badrummet. Solen skiner igen från en klarblå himmel. Så smyger jag ut genom dörren och går ner för vinkeltrappan. Väl ute på gatan bestämmer jag mig för att gå ner till stranden. Det är ju ändå den sista morgonen här. Väl ute på gatan så konstaterar jag, att det egentligen finns bara en väg att gå. Det blir alltför långt att gå till höger runt Hippodromen, så det blir att gå den vanliga vägen. Idag ser jag att det betar några hästar på gräsmattan. Det är första gången jag ser hästar här. Promenaden går vidare och jag svänger vant av vid korsningen av Avenue de Cannes, Avenue de Nice, Boulevard Maréchal Juin och Boulevard Kennedy. Ett besvärligt namn på en korsning. Normalt behöver man ju bara nämna två gator för ett gathörn, men här blir det fyra. Inget bra gathörn att stämma träff i.

Jag passerar den snabba restaurangen och svänger runt hörnet mot gångtunneln. På andra sidan går jag rakt mot restaurangen, som fiskaren tipsade mig om. Helena var lite sur, om man säger det snällt, på fisken igår och vill absolut inte äta fisk idag. Utanför restaurangen kan jag se alla deras menyer och där kan jag se att det även finns kötträtter att välja på. Det här ser ju bra ut.
Det kommer en mörkhårig man ut genom dörren. Han frågar mig något på franska och jag försöker förklara för honom att jag kanske kommer tillbaka i kväll. Soir är ju kväll åtminstone i bon soir. Jag går vidare och svänger runt hörnet för att ta en promenad längs stranden. Det verkar inte hända så mycket här idag heller. En ensam simmare ser jag i alla fall i vattnet. Annars är det tomt på stranden. De märkliga byggnaderna i Villeneuve-Loubet syns tydligare idag. Senast i morgon får jag se dem på nära håll. Jag förstår nog att Helena tyckte att de såg ut som berg på håll. Det är väl det som är meningen, kan jag tänka mig. Det skulle ju inte passa med några skyskrapor här vid stranden.
Nu tycker jag att jag börjar kunna den här stranden, så jag börjar gå tillbaka mot hotellet. Det var nog helt rätt att planera tre dagar här. Första dagen bekantade vi oss med staden och den närmsta omgivningen. I går gjorde vi en liten utflykt till Beaulieu-sur-Mer och Cap Ferrat. Idag skall vi fortsätta lite längre norrut och göra ett besök på några timmar i Monaco.
När jag kommer in på hotellet är det fortfarande helt tyst. Det verkar inte vara så många turister här just nu. Väl inne på rummet märker jag att vi än en gång har synkroniserat våra klockor väl. Helena är så gott som färdig med sina procedurer, så jag får omgående kasta mig i duschen. Idag känns det lite mer högtidligt på något sätt. Jag påminner henne om att vi skall spela på kasinot idag, vilket gör henne nervös. Hon har aldrig spelat roulett tidigare. Om vi bortser från att jag plockade ner min gamla roulett från vinden före resan. Själva spelbordet hittade jag inte, så jag fick skriva några siffror på ett papper. Någon kula hittade jag inte heller så vi fick ta en liten karamell. Nå, jag kunde i alla fall förklara principerna för henne, men idag är det första gången hon skall stå bredvid ett riktigt roulettbord.

3.10 En kvällsbit i Cagnes-sur-Mer

Nu får jag passa på att ta en snabbdusch och byta lite kläder. Jag hade ju inte alltför mycket i panikväskan. Efter det är det bara att traska ut igen. Vi vill ju äta middag. Eftersom vi ännu kommer ihåg att vi åt fisk på dan, så vill vi inte den här gången gå till fiskrestaurangen, som jag blev tipsad om av fiskaren igår. Kanske vi i stället försöker hitta något längs huvudgatan Boulevard du Maréchal Juin? Kortaste vägen dit blir via några bakgator, som vi känner till från gårdagens utflykt till Renoirmuseet. När vi kommer till boulevarden svänger vi till vänster och börjar gå mot centrum. Skyltfönstren lockar våra blickar när vi går och diskuterar dagens upplevelser. Jag har för mig att jag såg flera matställen då jag var ute och promenerade i morse, men nu verkar de vara bortblåsta. Men vi fortsätter tappert. Så småningom efter en rejäl promenad ser vi ett brasserie där det redan sitter en hel del gäster. Det verkar ju lovande, resonerar vi och kliver in. Stämningen verkar bra och gästerna diskuterar högljutt mellan borden. Servitrisen ropar sina beställningar tvärsöver rummet till en man, som står vid bardisken.

Ett bord längst in mot väggen blir vårt val så att vi inte stör infödingarna. Den mörkhåriga servitrisen kommer snabbt med menyn och vi börjar studera den. Det finns en hel del att välja mellan, men med hjälp av min lilla luntlapp så begriper vi en hel del av vad de har att erbjuda. Det enda jag inte hittar i min lista är empereur och bavette. Den vänliga servitrisen hjälper mig att empereur är en fisk och bevette betyder stek. Då är det lättare. Helena väljer escalope à la provencale eller kalvstek och jag väljer nötsteken så att vi får se två rätter. Till förrätt väljer vi båda en varm getostsallad, som serveras med rostat bröd. Det känns tryggt och säkert. Lite vin att fukta läpparna med behövs och den här gången blir det en röd Côtes de Provence till mineralvattnet. På vinflaskan kan jag sedan läsa att den är från Les Arcs i Var och heter Cellier des Archers.
Salladen är läcker och vi äter med god aptit. Musik spelas i bakgrunden och bland all fransk musik spelar de plötsligt Angie med Rolling Stones. Vi känner oss förväntningsfulla inför våra köttbitar. Det här borde de väl klara av att tillreda. Och mycket riktig. Helenas kalvstek är mycket mör och god. Jag ser att köttet är väldigt ljust. De lyckas få det så med en teknik, som jag vet att inte är tillåten uppe i Norden, men gott blir det. Min stek är också den mör och smaklig. Äntligen börjar jag återfå förtroendet för det provencalska köket. Lunchen i Haut-de-Cagnes igår var ypperlig, men sedan kom missen i St-Paul igår kväll och bottennappet i Beaulieu idag. Men detta kunde man ha serverat gäster hemmavid.
Vi börjar bli trötta efter dagens alla äventyr, men när servitrisen frågar om vi vill ha någon dessert då är vi med på noterna igen. De har att välja på Crème Caramel, tarte … pommes, mousse … chocolate, och glace. Ibland är franskan riktigt begriplig! Helena nappar genast på moussen medan jag vill ha en äppelpaj. När de utsökta efterrätterna är uppätna vinkar jag igen på servitrisen och beställer en kaffe och förklarar att jag vill ha något lokalt att dricka åt mig. Kocken själv, en korpulent äldre jovialisk gentleman kommer med en Marc de Provence till min espresso. Han förklara att det här är hans egen favorit. Jag misstänker att det är de två som äger stället. Åtminstone är de båda så vänliga, som ägare brukar vara. Marcen är helt klar i färgen och är inte kryddad som den, som jag fick smaka på igår. Men den slinker mycket enkelt ner i alla fall.
Vi börjar känna oss färdiga för avfärd och jag tecknar i handen åt vår vänliga servitris att vi vill ha notan. Alla behöver ju inte skrika tvärsöver rummet. Hon kommer med notan och vi är mycket nöjda med kvällen. Det här känns väldigt typiskt lokalt. Här sitter definitivt ingen annan turist. När vi var vid Château Grimaldi igår på dagen så var antagligen alla andra turister. Så betalar vi och går ut. Det äldre paret står vid dörren och bugar och bockar och önskar oss välkomna åter. Det här var ett mysigt ställe.
Vi promenerar hemåt längs boulevarden och funderar över vår andra dag i Provence. Imorgon skall vi till Monaco och vi vill även hinna med Eze och Turbie på vägen dit och tillbaks. Sedan bär det vidare.
Vi glömmer bort att ta genvägen och kommer till korsningen och svänger mot hotellet. Då vi går förbi bilfirman, så stannar jag upp och visar att de har en röd Ferrari.
- Jaha, säger Helena, men den där ser ju söt ut! Säger hon och pekar på en brödrost från 1960-talet målad i Djurgårdens grälla färger. Suck. Ja, se kvinnfolk och bilar!
Så kommer vi till tvärgatan och viker av mot hotellet. Jag plockar fram min
kodlapp när vi kommer till dörren, så att vi kommer in. Det är tyst och tomt. Vi går upp för trappan och kliver in i rummet. Efter snabba kvällsritualer så ligger vi igen i sängen och kan sträcka på oss efter en härlig och omväxlande dag.
- Barcelon!
- Barcelon!